Jag skrev en krönika om det här med Erik Israelssons skada och ramsorna som vissa AIK-supportrar sjöng.

Det är givetvis en svår sak att skriva om. Det är en massa intryck som försvårar och grumlar intrycket och någon uppfattade det på ett visst sätt, några andra på ett annat sätt och det är lätt att bunta ihop människor och behandla dem som en enhet och påstå att alla gjorde, sjöng eller uttryckte samma sak.

Så är det givetvis inte.

Jag tycker att supporterkulturen många gånger är fantastisk. Men det finns inslag av idioti.

Båda sidorna ska belysas.

Efter min krönika fick jag bra reaktioner i retur. Man håller ju inte alltid med varandra, men man kan ju lyssna på varandras argument.

Och som sagt, nästan alla är ju vettiga.

En AIK-supportern skrev: ”Vi är många som for minst lika illa som hemmasupportrarna gjorde över det beteende och de verbala tillmälen som användes där på bortastå i söndagskväll. Vi är många som också höll andan genom de scener och under de skräckfyllda minuterna som följde innan Erik togs om hand av ambulanspersonal. Vi är många som, trots att vi vet om ramsan som skanderas både nu och då på matcher, ansåg det vara osedvanligt dålig tajming för att dra den där och då. Vi är många som kraftfullt tar avstånd från det som skedde och de eventuella förklaringar som framförs. Det är totalt opassande och fullständigt oacceptabelt alla dagar i veckan.”

Att vi diskuterar på det här sättet och försöker se det från olika håll eller bara försöker utveckla våra resonemang; också det är ett tecken på de goda sakerna inom supporterkulturen.

Jag messade lite med Erik och kunde konstatera att min egen okbensskada 2011 bleknar i jämförelse med Eriks skada. Och förhoppningsvis behöver han aldrig spela i boxarhjälm. Fast Erik tyckte att han kanske kunde låna den.

Nja.