Okej, okej, det har väl knappast undgått någon att vi har det tufft just nu. Igen.

Jag skrev i fjol, inför ett höstmöte mot HBK, att vi hade varit förskonade från ångestmatcher i drygt tio års tid. Men att vi nu fick känna på det en smula.

Nu är vi där igen.

Match mot HBK och jag skrev precis ”ångestmatcher”, men jag vill egentligen inte använda ord som ångest-, måste- eller ödesmatch.

För i mina ögon är det inte det.

Det är klart att läget är pressande.

Det är klart att om man börjar räkna på det ena eller andra och tänker att den och den kanske vinner så kan man bli…nervös.

Men jag känner stor trygghet. Vi löser det här.

Jag är också tämligen övertygad om att lagen bakom inte besitter kapacitet att ta ifatt det poängmässiga försprånget vi har.

Ibland pratar man om att 30 poäng räcker för nytt kontrakt. Vissa säsonger har det behövts 32 eller kanske 33 poäng. Efter 24 omgångar har Åtvidaberg 15 poäng, HBK 16 poäng och FFF 22. Alltså inte ens ett poäng i snitt per match. ÅFF och HBK är ju långt ifrån en poäng i snitt.

Vi har haft en strulig säsong. Skador, sjukdomar, hjärnskakningar och just nu är det en tilltufsad trupp. Men det öppnar å andra sidan upp för andra spelare. Som mina ungtuppar. Mot ÅFF debuterade Svante Ingelsson. Jag har skrivit om honom tidigare. Och nämnt att jag hade honom i U 17 i fjol. Då var han en späd fågelunge som knappt kunde göra armhävningar. Men ödmjuk, klok, smart och med en härlig attityd. Som såg åt sig instruktioner. I vår första tävlingsmatch förra året gjorde han mål från halva plan. Han såg lösningar vi andra inte riktigt såg.

Mot ÅFF var även Måns Olström och Anton Maikkula med i truppen, två spelare som också är från U 19.

Och i morgon, mot HBK, är Calle Johansson med i matchtruppen. Calle fick mitt eget stipendium i somras och är en spelare som vi tror väldigt, väldigt mycket på. Jag jämför honom med Iniesta och det fina med Calle att han har en förmåga att bli rättvänd och kan transportera bollen över stora ytor. Något som han parar ihop med stor arbetskapacitet.

Jag kan begära vad som helst från honom. Han ger mig det utan gnäll. Och han är väldigt stryktålig. Ibland jagas han över hela planen av motståndare som försöker ta bollen från honom och det är inte ofta de tar honom juste. Men Calle studsar bara upp igen.

När vi lirade Gothia Cup kunde han knappt gå på morgonen samma dag som vi skulle spela final. Semifinalen mot BP hade satt sina spår. Men Calle såg inga problem när jag frågade hur han kände sig. Det är inga problem, det känns bra”, sa han och haltade vidare med ett leende.