Samtidigt som bänken i A-laget består av idel U 19-spelare åker vi till Gävle med övriga i vår trupp.

Det är klart att vi i U 19 kortsiktigt tappar i slagstyrka när så pass många duktiga spelare saknas. Vilket kan påverka resultaten. Men vi sysslar med utveckling av spelare och ej primärt att vinna matcher (även om det också ingår i utvecklingen att lära sig vinna fotbollsmatcher…) och därför kan det som kortsiktigt är sämst ur ett vinstperspektiv vara bäst utvecklingsmässigt för individen.

Om ett gäng startspelare saknas betyder det att några andra får speltid och därmed erfarenhet, vilket förhoppningsvis påskyndar deras utveckling.

Match mot Gefle och vi åker dagen innan. Det är en lång resa, några av spelarna är förutseende och tar med sig en TV, tejpar fast den framför sina platser och spelar sedan TV-spel hela resan upp.

Steglander har planerat resan minutiöst och han har gjort det på ett imponerande sätt, allting flyter på och vi tar chansen att ha individuella samtal med alla spelare.

Nu när vi ändå har de samlade under drygt åtta timmar…

Annars är det ett ständigt dåligt samvete. Att man inte hinner ge alla den feedback de förtjänar. Men nu hinner vi och den långa resan går snabbt.

Sedan Scandic Väst i Gävle, minnesfragment från tidigare vistelser just här kommer till mig. Som när jag hade hög feber i den allsvenska premiären 2006, jag borde inte ha spelat, men Nanne lyssnade inte när Kjell Svensson förklarade mitt tillstånd och när vi åkte hissen ihop ner till middagen på matchdagen frågade han ledande ”det känns bra, va?” och jag vågade inte säga annat än ”visst”.

Eller när Tobinho och jag hade en riktig myskväll efter en 1-1-match mot Gefle (vi stannade kvar och tränade i Gävle dagen efter innan vi åkte hem), jag hade lirat i en boxarhjälm och nu drack vi obscent mycket kaffe, hela rummet var belamrat med kaffemuggar.

Nu bor jag ihop med Steglander. Han dricker inget kaffe. Men han är bra ändå.

Apropå unga spelare. Här skriver Barometern.se om en av våra spelare.