Lördag och tidig uppstigning, sedan tåg till Stockholm. Jag ska vara med i Aftonbladets TV-studio och prata om den allsvenska avslutningen. Det ser jag fram emot.

För sju år sedan var det vi som skulle spela hem guldet. En poäng krävdes i bortamötet med Halmstads BK. Halva Kalmar hade tagit sig till Örjans Vall. Det var surrealistiskt att springa ut på Örjans Vall och se att drygt sex tusen Kalmarfans redan var på plats.

Det såg ut så här.

Matchen slutade 2-2 och guldet var säkrat.

Vilket var en jäkla tur. Eftersom jag hade ställt upp på att plåta tidningsomslag poserande i diverse guldmunderingar dagarna innan. Bland annat höll jag en get i famnen, iförd smoking.

Snacka om att jinxa!

Den här bilden tog Lantz och jag ett par dagar innan guldet blev klart.

Lättnad. En utandning. Det var känslan efter segern mot Gefle. Vi borde inte ens vara i en sådan situation. Men nu var vi det och till slut löste det sig.

Själv kunde jag inte vara på plats. Jag opererades tidigare på dagen och var lite matt i pälsen på kvällen.

Så jag såg matchen framför TV:n.

Operation, det låter värre än vad det är. Jag har slitit av senan till min vänstra tumme. För många armhävningar…

För att fixa till tummen fick de ta en bit av senan från pekfingret, tvinna ihop den skadade tumsennan med pekfingersenan och sy igen allt.

Ingen stor sak. Men med senor blir det bökigt och just nu har jag vänsterhanden i gips. Och ska ha det några veckor. Enligt läkarna är det sedan rehab i upp till 6 månader.

Hua.

Jag har – peppar, peppar – inte varit i kontakt med sjukvården alltför ofta. Men de gånger jag har varit det har jag blivit imponerad. Svensk sjukvård är bra. Och människorna som jobbar inom den – ofta underbetalt – är fantastiska. Man kommer in till sjukhuset och känner sig liten, utlämnad och sårbar. Och personalen får en att känna sig trygg.

Jag fick en stor jävla spruta för att bedöva vänsterarmen. Jag gillar inte sprutor. Särskilt inte sprutor som ska gå djupt. Och som ska vara kvar i flera minuter. Och som trycks in under nyckelbenet. Men personalen höll mig lugn och såg till att det var uthärdligt och när själva operationen började undrade narkosläkaren om jag ville slumra och ja, tack, det ville jag gärna. Strax därefter sov jag gott.

På uppvaket fick jag kaffe och fika och jag ville aldrig gå hem.

Handen i gips, alltså. Hur ska jag nu kunna träna crossfit?

Vaknar sent. Ont i huvudet. Vill inte gå upp. Det är ingen fest, ingen bakfylla som är orsaken till min seghet, det är gårdagens förlust med mitt gäng, mot IFK Göteborg i SM-semifinalen i U 19, den tog hårt och på något sätt hårdare än vad jag hade trott och jag känner igen många känslor från när jag var spelare, hur förlusten åt sig in, gnagde sig in och hur känslorna liksom överväldigar en.

Det är dock aningen annorlunda som tränare.

Nu blir det också någon form av empati i det också. För jag känner med spelarna. Lider med dem. Jag vet ju hur mycket det betyder för dem. Den viktigaste matchen i deras karriär. Hittills och för några också kanske någonsin.

Och i förlängningen, det är trots allt jag som är ytterst ansvarig för hur vi lagt upp träningen, taktiken, förberedelserna och slutför jag tankekedjan inser jag ju att det är mitt ”fel”.

Vi mötte Blåvitts U 19-lag i den nya inomhushallen på Prioritet Serneke Arena.

För övrigt en otrolig arena. Utomhusplaner, inomhusplan och i källaren en skidanläggning. Där ska Blåvitts akademi husera. Hyfsade förutsättningar…

Tomas Olsson, den gamle mittfältsgeneralen, basar för Blåvitt och jag gillar honom. Han var en grymt bra spelare och han är trevlig som person. Med andra tränare på U 19-nivå märker man att det finns en…spänning. De vill besegra en eftersom de ser mig som en spelare som försöker ge mig in på deras domäner. Åtminstone får jag det intrycket.

Med Tomas Olsson finns inget sådant.

Jag vill att mitt lag ska försöka dominera matcher genom bollinnehav. Fast passningsspelet ska så ofta som möjligt skära motståndarnas linjer, det måste bli hotande och när vi inte har bollen vill jag att mina spelare ska jaga bollen som galningar.

Mot Blåvitt såg de där bitarna helt okej ut inledningsvis. Vi var två gånger om nära att ta ledningen. Men istället dunderkontrade Blåvitt och satte 1-0.

Vi började om, jobbade för en kvittering. Bara för att på nytt bli slagna i en omställning.

Vi har jobbat väldigt mycket med våra tankar. Att man ansvarar för sina tankar och därmed också hur man känner och upplever saker och ting. Men killarna är unga, det är svårt att stänga ute besvikelsen och de negativa tankarna när man tycker att man spelar bra, men ändå ligger under.

Vi reducerar dock, vi är på gång, vi tycker att vi har ett visst övertag.

Återigen bli vi sönderkontrade när vi först har en farlighet. En minut innan pausen gör Blåvitt 3-1.

Efter matchen pratar jag med Tomas Olsson, han säger att de var överraskade av oss i första halvlek. Av vår press, av vår speldominans. Så brukar de spela! Nu fick de bara ägna sig åt kontringar.

Å andra sidan, det gjorde de förbannat bra.

Och där brast vi. Vi blev slagna i omställningar, i beslutsamhet i de avgörande momenten och efter fem minuter av den andra halvleken kommer vår målvakt fel när han ska avvärja en lång boll från Blåvitt och deras anfallare får öppet mål.

Man kan prata om otur och allt det där. Men Blåvitt jobbade hårt och såg till att förtjäna de där misstagen som vi gjorde.

Och det är det jag tänker på dagen efter. Kunde vi lagt upp träningen på ett annat sätt? Kunde jag gjort spelarna mer beslutsamma i de skarpa lägena? Och ändå ha kvar vår spelskicklighet, vårt passningsspel och bollinnehav?

Mats Gren kommer fram när Olsson och jag står och pratar efter matchen och också Jörgen Lennartsson. ”Djurgården slog i alla fall Falkenberg idag, det är ju bra för er”, säger han till mig.

Jag pustar ut. Hade FFF besegrat DIF i Allsvenskan hade vi trillat ner på kvalplats och det hade varit jobbiga förutsättningar att bära med sig ut på planen på måndag när vi möter Gefle på GFA. Nu känns det lättare.

Affe Westerberg, Blåvitts assisterande tränare och en gång i tiden tränare i Kalmar FF, är också där och är snäll och säger att siffrorna blev för stora.

I bussen hem har Steglander och jag individuella snack med spelarna. Några grät efter matchen. Nu börjar det lätta en aning. Och det är alltid skönt att prata av sig.

Tusse kör bussen, som så många gånger förr. Jag minns en resa 1995, vi skulle till Danmark och lira träningsmatch mot ett danskt gäng, på hemvägen stannade vi till vid ett köpcenter för att köpa, eh, öl (det var en sådan tid, en sådan mentalitet) och även om jag inte skulle handla något hängde jag med in och när vi kom ut till bussen var den länsad.

På en halvtimme hade några rensat bussen. Själv blev jag av med min portabla CD-spelare och ett gäng CD-skivor. Jag minns att de hade snott en ep med Soul Asylum av mig.

Tusse hade glömt att låsa bussen och sedan dess har jag alltid frågat honom när vi stannar någonstans om han låst bussen denna gång.

Vi i U 19 är på väg till Göteborg. SM-semifinal senare idag. Mot IFK Göteborg. Fjärilar i magen, nervositet, men också en lätthet.

Jag hade en liknande känsla när vi slogs om SM-guldet i Allsvenskan 2008. Visst hade jag min beskärda del av ångest och press, men det gick inte att jämföra med känslan man har när man slåss i botten. Att vara med i en toppstrid eller spela om medaljer, det är inte betungande.

IFK Göteborg är bra. Mer än så vet jag inte. Det är en ovisshet man kan vila i. Och en sak har jag lärt mig – att fokusera på det jag själv kan kontrollera. Det vi själva kan påverka.

Snart är det matstopp i Värnamo.

Dramatik! Det måste vara ordet som sammanfattar upplösningen av U 19 Allsvenska Norra.

Vi säkrade andraplatsen i tabellen – och därmed också semifinalplatsen i SM – genom att göra mål med 30 sekunder kvar av övertiden!

Osannolikt, om man ser till hur vi spelade i slutet av matchen.

Vi mötte ÖSK i den sista omgången, ett ÖSK som var i Ligacupfinal i mars och som låg i mitten av tabellen, på säker mark.

Vi var två poäng före trean BP. Vi räknade emellertid kallt med att BP skulle vinna sin sista match och eftersom BP hade bättre målskillnad än oss var vi inställda på att vi behövde en seger mot ÖSK.

Vi hade grepp om matchen. Vi ägde spelet. Men vi var tämligen tama i slutfasen av spelet och till det mötte vi en motståndare som åkt hela vägen till Kalmar med intentionen att inte spela fotboll.

Jag kan tycka det är märkligt.

Vi sysslar med utveckling av unga spelare, hur kan man då komma och parkera bussen?

Nåväl, var och en blir salig på sin tro och vi hade nog med bekymmer med oss själva för att kunna lägg energi på hur ÖSK valde att spela.

Efter drygt 20 minuter kontrade ÖSK in 1-0. Och efter det drog man åt handbromsen på bussen.

Vi hade förtvivlat svårt att bryta igenom ett lågt stående ÖSK och ju längre matchen led, ju mer frustrerade blev mina spelare.

Jag valde att försöka få dem att följa den plan vi hade lagt upp innan matchen. Jag ville att de skulle spela så som vi hade gjort hela säsongen. Men när frustrationen slår till grumlas omdömet.

Vi började jaga.

Med tio minuter kvar fick vi utdelning och kvitterade. Killarna sprang och hämtade bollen i ÖSK:s mål och var sugna på mer.

Det var bara det att i ivern att få mer gick vi vilse i dåliga beslut, osynkroniserade aktioner och ytterst lite ordnat spel. Bollen var liksom aldrig i spel.

När en minut återstod av övertiden hade ÖSK inkast djupt inne på vår planhalva.

30 sekunder senare hade inhoppande Robin Clason tagit ner bollen på bröstet i ÖSK:s straffområde och bombat in 2-1 på volley (se Jan Nordströms bild nedan). Det var i princip det sista som hände i matchen.

Eftersom BP vann sin match med 6-2 var det ett synnerligen viktigt mål.

Nu väntar IFK Göteborg – som vann den södra serien – i semifinal i Göteborg nästa helg.

Det är en riktigt fin framgång för Kalmar FF. Och för killarna. Och också mig själv och övriga ledare runt laget.

Jag sa till spelarna redan i januari, när jag och Steglander tog över U 19, att om de gör rätt saker där ute är de ett av Sveriges bästa lag.

Nu har vi tre gånger om bevisat det. Först genom att gå till semifinal i Ligacupen (som Svenska cupen), sedan genom att vara bästa svenska lag (finalplats) i Gothia Tipselit Trophy och nu genom att vara i semifinal i SM.

Killarna var euforiska efter. Genuin och ren och skär glädje.

Vi lät dem njuta ett halvt dygn. Sedan var det dags för träning igen.

De får ju inte sväva iväg…

Jag skickar ett grattis-sms till Etrit Berisha efter att hans Albanien kvalificerat sig till EM-slutspelet i Frankrike nästa sommar. Han svarar snabbt med ”Rydee, fy fan, vad bra!” och jag tänker på hur bra målvakt han blivit.

Han kom till Kalmar FF som en gänglig och valpig sak och det tog tämligen lång tid innan vi började förstå hur bra han var.

Först var han tredjemålvakt. Men så skadade sig Petter Wastå. Och sedan skadade sig andremålvakten Zlatan Azinovic. Och vi hade inget annat val än att slänga in Titti i buren.

I början spred han insparkar över hela planen. Hans fladderfot blev beryktad.

Men snart var också fladderfoten i ordning hos honom. Han utvecklade allt hela tiden.

Och han älskade att träna. Hårt.

Nu står han i Lazio. Och i Albaniens landslag.

Och jag är väldigt glad för hans skull.

Det är en bra pojk.

Hammarby IF, seriens bästa hemmalag i U 19 Allsvenska Norra, bjöd på riktigt tufft motstånd när vi möttes på Hammarby IP i lördags. Men vi kunde till slut vinna med 4-2 (1-1).

Vi behövde en seger för att fortsätta vara tvåa i serien bakom DIF och hålla BP bakom oss inför den sista omgången den kommande helgen.  De två bästa lagen i U 19 Allsvenska Norra går till SM-semifinal, där man får lottas mot de två bästa lagen i den södra serien. Prestigefyllt och lockande.

Mina spelare är givetvis medvetna om förutsättningarna. I deras värld är det ju gigantiskt stort. För vissa kommer det vara det största de är med om i sin fotbollskarriär. När jag själv var i den åldern vann jag junior-DM med Kalmar FF. Och tyckte att vi var bäst i världen.

Och en stund i första halvlek tänkte vi för mycket på resultatet. Och blev fega. Men sedan visade killarna mognad. De såg till att fokusera på rätt saker, det vill säga på sitt eget agerande, och det gjorde att vi kunde besegra ett bra Hammarby IF.

Så här skrev vi om matchen på vår hemsida.

Och så här skrev Hammarby IF om det.

Lyssna här.

Ja, ja, misär, misär, det vill inte stämma för oss, det vill inte bli tillräckligt bra och man kan se det positivt och tänka att det är en jäkla tur att Falkenberg och övriga lag bakom oss inte tycks äga stabilitet och tillräcklig kvalitet för att plocka in försprånget vi har och om man tänker ännu mer positivt kan man tänka att vi möter Malmö FF i nästa match, ett Malmö FF som hamnat i ett vakuum i tabellen eller snarare i ett tillstånd av besvikelse efter två år av obrutna framgångar och som förhoppningsvis kommer satsa all kraft på Champions League och kanske ha svårt att fullt ut koncentrera sig på Allsvenskan.

Samtidigt ville vi ju mer än det här.

Och jag förstår alla de som är besvikna. Det har man rätt att vara. Spelarna, ledarna och övriga i organisationen kan aldrig och får aldrig klaga på det. Man behöver inte hålla med, man behöver inte vika sig för kritiken, men man kan inte och får inte avfärda den. Inte ens om den känns orättvis.

Vi måste förstå att kritiken och gnället och suckarna och besvikelsen bottnar i engagemang.

Och när det gäller våra allra trognaste supportrar, som lägger tid, kraft och pengar och åker på bortaresor – vi får stå upp och ta deras käftsmällar. Vi vet ju att de på något sätt gjort sig förtjänt av att slå lite hårdare på oss. Och vi vet ju samtidigt att de står där igen, i nästa match. De sviker inte.

Som sagt, det betyder inte att man som spelare måste tycka att åsikterna som väller över en är riktiga och nyanserade. Men man får liksom tugga i sig det.

Och en sak måste vi i Kalmar FF bli bättre på att förmedla – det är inte synd om oss! Verkligen inte.

Annars då?

Jo, då. Vi i U 19 tog tillbaka andraplatsen i U 19 Allsvenska Norra när BP kryssade i den senaste omgången och vi vann. Två matcher återstår och ettan och tvåan går till semifinal i SM-slutspelet.

Det vore givetvis en riktigt trevlig framgång.

För hela föreningen.

Samtidigt, som jag påpekat tidigare, att vinna är inte huvudsyftet i U 19. Det är att utveckla spelare. Vissa klubbar kör nästan renodlade åldersgrupper, andra blandar. Vilket gör att spelarnas ålder skiftar. Vi har ibland 99:or med i våra matcher, medan andra kanske kör med nästan bara 96:or och 97:or.

Hur som helst, det har hittills varit ett bra år. Vi kom trea i Ligacupen, vi gick till final (bästa svenska lag) i Tipselit Gothia Trophy och vi hävdar oss bra i serien. Om vi nu ändå ska tala om resultat. Och till det har vi haft ett gäng spelare på landslagsuppdrag samt flyttat upp fyra U 19-spelare i A-truppen.

Jag kör själv enbart Crossfit-träning numera. I veckan har det varit idel testpass. Och några klassiska Crossfit-wodar. Som Fran och Helen. Det var första gången jag testade dem. Fran är 21 thrusters (42.5 kg)/21 pullups, 15/15 och 9/9 så snabbt som möjligt.

min tid, 3.57, är jag nöjd med. Thrusters är liksom inte min grej.

Helen är en längre wod. 400 meter löpning, 21 höga KB-svingar (24 kg) och 12 pullups. Och så kör man det tre gånger.

Drygt åtta minuter tog det mig.

Jag hade emellertid inte räknat med att en spelare skulle tvingas kliva av på den efterföljande träningen med U19. Med följd att jag fick kliva in i tre mot tre-spel.

Jag är trots allt snart 40 år.

Med andra ord gubbe.

Jag var lagom mör i kroppen då.

Allsvenskan går in i sitt slutskede och det är infernaliskt spännande. Framför allt i toppen, men en smula också i botten.

Vi tvingas att slänga blickar nedåt, trots att vi inte vill det. Siffror är siffror, men enligt Barometern gör vi hittills poängmässigt vår svagaste säsong sedan vi trillade ur Allsvenskan 1999.

Det var ju verkligen inte tanken.

Hur som helst, jag har stor tilltror till vår verksamhet. För som jag sagt tidigare, vi har påbörjat ett långsiktigt arbete. Ett arbete som vi visserligen borde påbörjat tidigare, men jag är glad att vi är igång och även om utomstående vill se snabba resultat måste man ha tålamod.

Och mitt i allt det där – det krävs väldigt mycket mer arbete av oss som är inne i organisation. Självrannsakan, utvärderingar och jag är övertygad om att vi delvis blivit förblindade av vår egen förträfflighet under lång tid. Det liksom bara flöt på, det liksom löste sig av sig själv.

Fast framgång måste hela tiden erövras.

Mot DIF på söndag – ett DIF som tappat fart – tas många fina initiativ. David Elm uppmanar folk att fylla GFA, det delas ut gratisbiljetter och människor som vanligtvis inte går på våra matcher söks upp och engageras.

Det är bra.

Men det löser givetvis ingenting långsiktigt.

Det vi måste klura ut är hur vi omvandlar det stora, stora intresset som trots allt finns i regionen till konkreta matchbesök. Hur får vi människor att gå på våra matcher även i motgångsperioder? Hur laddar vi varumärket Kalmar FF med mer än bara resultat? För om det bara är laddat med resultat kommer det ofrånkomligen vara så att folk stannar hemma när det går dåligt.

Ledig förmiddag, jag åker ner till Gasten A och kollar Jens och Svärds träning. Egentligen är A-truppen ledig, men nu kör man med en mindre grupp spelare. Tio stycken, de flesta är mina U 19-spelare. Tycker om att se dem spela. Solen skiner. Nu saknas bara kaffe.