Lättnad. En utandning. Det var känslan efter segern mot Gefle. Vi borde inte ens vara i en sådan situation. Men nu var vi det och till slut löste det sig.

Själv kunde jag inte vara på plats. Jag opererades tidigare på dagen och var lite matt i pälsen på kvällen.

Så jag såg matchen framför TV:n.

Operation, det låter värre än vad det är. Jag har slitit av senan till min vänstra tumme. För många armhävningar…

För att fixa till tummen fick de ta en bit av senan från pekfingret, tvinna ihop den skadade tumsennan med pekfingersenan och sy igen allt.

Ingen stor sak. Men med senor blir det bökigt och just nu har jag vänsterhanden i gips. Och ska ha det några veckor. Enligt läkarna är det sedan rehab i upp till 6 månader.

Hua.

Jag har – peppar, peppar – inte varit i kontakt med sjukvården alltför ofta. Men de gånger jag har varit det har jag blivit imponerad. Svensk sjukvård är bra. Och människorna som jobbar inom den – ofta underbetalt – är fantastiska. Man kommer in till sjukhuset och känner sig liten, utlämnad och sårbar. Och personalen får en att känna sig trygg.

Jag fick en stor jävla spruta för att bedöva vänsterarmen. Jag gillar inte sprutor. Särskilt inte sprutor som ska gå djupt. Och som ska vara kvar i flera minuter. Och som trycks in under nyckelbenet. Men personalen höll mig lugn och såg till att det var uthärdligt och när själva operationen började undrade narkosläkaren om jag ville slumra och ja, tack, det ville jag gärna. Strax därefter sov jag gott.

På uppvaket fick jag kaffe och fika och jag ville aldrig gå hem.

Handen i gips, alltså. Hur ska jag nu kunna träna crossfit?