Vaknar sent. Ont i huvudet. Vill inte gå upp. Det är ingen fest, ingen bakfylla som är orsaken till min seghet, det är gårdagens förlust med mitt gäng, mot IFK Göteborg i SM-semifinalen i U 19, den tog hårt och på något sätt hårdare än vad jag hade trott och jag känner igen många känslor från när jag var spelare, hur förlusten åt sig in, gnagde sig in och hur känslorna liksom överväldigar en.

Det är dock aningen annorlunda som tränare.

Nu blir det också någon form av empati i det också. För jag känner med spelarna. Lider med dem. Jag vet ju hur mycket det betyder för dem. Den viktigaste matchen i deras karriär. Hittills och för några också kanske någonsin.

Och i förlängningen, det är trots allt jag som är ytterst ansvarig för hur vi lagt upp träningen, taktiken, förberedelserna och slutför jag tankekedjan inser jag ju att det är mitt ”fel”.

Vi mötte Blåvitts U 19-lag i den nya inomhushallen på Prioritet Serneke Arena.

För övrigt en otrolig arena. Utomhusplaner, inomhusplan och i källaren en skidanläggning. Där ska Blåvitts akademi husera. Hyfsade förutsättningar…

Tomas Olsson, den gamle mittfältsgeneralen, basar för Blåvitt och jag gillar honom. Han var en grymt bra spelare och han är trevlig som person. Med andra tränare på U 19-nivå märker man att det finns en…spänning. De vill besegra en eftersom de ser mig som en spelare som försöker ge mig in på deras domäner. Åtminstone får jag det intrycket.

Med Tomas Olsson finns inget sådant.

Jag vill att mitt lag ska försöka dominera matcher genom bollinnehav. Fast passningsspelet ska så ofta som möjligt skära motståndarnas linjer, det måste bli hotande och när vi inte har bollen vill jag att mina spelare ska jaga bollen som galningar.

Mot Blåvitt såg de där bitarna helt okej ut inledningsvis. Vi var två gånger om nära att ta ledningen. Men istället dunderkontrade Blåvitt och satte 1-0.

Vi började om, jobbade för en kvittering. Bara för att på nytt bli slagna i en omställning.

Vi har jobbat väldigt mycket med våra tankar. Att man ansvarar för sina tankar och därmed också hur man känner och upplever saker och ting. Men killarna är unga, det är svårt att stänga ute besvikelsen och de negativa tankarna när man tycker att man spelar bra, men ändå ligger under.

Vi reducerar dock, vi är på gång, vi tycker att vi har ett visst övertag.

Återigen bli vi sönderkontrade när vi först har en farlighet. En minut innan pausen gör Blåvitt 3-1.

Efter matchen pratar jag med Tomas Olsson, han säger att de var överraskade av oss i första halvlek. Av vår press, av vår speldominans. Så brukar de spela! Nu fick de bara ägna sig åt kontringar.

Å andra sidan, det gjorde de förbannat bra.

Och där brast vi. Vi blev slagna i omställningar, i beslutsamhet i de avgörande momenten och efter fem minuter av den andra halvleken kommer vår målvakt fel när han ska avvärja en lång boll från Blåvitt och deras anfallare får öppet mål.

Man kan prata om otur och allt det där. Men Blåvitt jobbade hårt och såg till att förtjäna de där misstagen som vi gjorde.

Och det är det jag tänker på dagen efter. Kunde vi lagt upp träningen på ett annat sätt? Kunde jag gjort spelarna mer beslutsamma i de skarpa lägena? Och ändå ha kvar vår spelskicklighet, vårt passningsspel och bollinnehav?

Mats Gren kommer fram när Olsson och jag står och pratar efter matchen och också Jörgen Lennartsson. ”Djurgården slog i alla fall Falkenberg idag, det är ju bra för er”, säger han till mig.

Jag pustar ut. Hade FFF besegrat DIF i Allsvenskan hade vi trillat ner på kvalplats och det hade varit jobbiga förutsättningar att bära med sig ut på planen på måndag när vi möter Gefle på GFA. Nu känns det lättare.

Affe Westerberg, Blåvitts assisterande tränare och en gång i tiden tränare i Kalmar FF, är också där och är snäll och säger att siffrorna blev för stora.

I bussen hem har Steglander och jag individuella snack med spelarna. Några grät efter matchen. Nu börjar det lätta en aning. Och det är alltid skönt att prata av sig.