Allsvenskan går in i sitt slutskede och det är infernaliskt spännande. Framför allt i toppen, men en smula också i botten.

Vi tvingas att slänga blickar nedåt, trots att vi inte vill det. Siffror är siffror, men enligt Barometern gör vi hittills poängmässigt vår svagaste säsong sedan vi trillade ur Allsvenskan 1999.

Det var ju verkligen inte tanken.

Hur som helst, jag har stor tilltror till vår verksamhet. För som jag sagt tidigare, vi har påbörjat ett långsiktigt arbete. Ett arbete som vi visserligen borde påbörjat tidigare, men jag är glad att vi är igång och även om utomstående vill se snabba resultat måste man ha tålamod.

Och mitt i allt det där – det krävs väldigt mycket mer arbete av oss som är inne i organisation. Självrannsakan, utvärderingar och jag är övertygad om att vi delvis blivit förblindade av vår egen förträfflighet under lång tid. Det liksom bara flöt på, det liksom löste sig av sig själv.

Fast framgång måste hela tiden erövras.

Mot DIF på söndag – ett DIF som tappat fart – tas många fina initiativ. David Elm uppmanar folk att fylla GFA, det delas ut gratisbiljetter och människor som vanligtvis inte går på våra matcher söks upp och engageras.

Det är bra.

Men det löser givetvis ingenting långsiktigt.

Det vi måste klura ut är hur vi omvandlar det stora, stora intresset som trots allt finns i regionen till konkreta matchbesök. Hur får vi människor att gå på våra matcher även i motgångsperioder? Hur laddar vi varumärket Kalmar FF med mer än bara resultat? För om det bara är laddat med resultat kommer det ofrånkomligen vara så att folk stannar hemma när det går dåligt.

Ledig förmiddag, jag åker ner till Gasten A och kollar Jens och Svärds träning. Egentligen är A-truppen ledig, men nu kör man med en mindre grupp spelare. Tio stycken, de flesta är mina U 19-spelare. Tycker om att se dem spela. Solen skiner. Nu saknas bara kaffe.