Tusse kör bussen, som så många gånger förr. Jag minns en resa 1995, vi skulle till Danmark och lira träningsmatch mot ett danskt gäng, på hemvägen stannade vi till vid ett köpcenter för att köpa, eh, öl (det var en sådan tid, en sådan mentalitet) och även om jag inte skulle handla något hängde jag med in och när vi kom ut till bussen var den länsad.

På en halvtimme hade några rensat bussen. Själv blev jag av med min portabla CD-spelare och ett gäng CD-skivor. Jag minns att de hade snott en ep med Soul Asylum av mig.

Tusse hade glömt att låsa bussen och sedan dess har jag alltid frågat honom när vi stannar någonstans om han låst bussen denna gång.

Vi i U 19 är på väg till Göteborg. SM-semifinal senare idag. Mot IFK Göteborg. Fjärilar i magen, nervositet, men också en lätthet.

Jag hade en liknande känsla när vi slogs om SM-guldet i Allsvenskan 2008. Visst hade jag min beskärda del av ångest och press, men det gick inte att jämföra med känslan man har när man slåss i botten. Att vara med i en toppstrid eller spela om medaljer, det är inte betungande.

IFK Göteborg är bra. Mer än så vet jag inte. Det är en ovisshet man kan vila i. Och en sak har jag lärt mig – att fokusera på det jag själv kan kontrollera. Det vi själva kan påverka.

Snart är det matstopp i Värnamo.