Då var det klart.

Från och med 1 december är jag assisterande tränare i Kalmar FF.

Jag fick frågan från Kalmar FF redan i somras. Men då konkretiserade vi det inte. Sedan har jag, Jens, Swärd och Borstam diskuterat fram och tillbaka de olika rollerna och positionerna och i går blev det offentligt.

Det känns bra. Och ledsamt. Jag tycker om mitt U 19-lag. Killarna har varit fantastiska. Och det har varit riktigt, riktigt kul att jobba ihop med Johan Steglander. En klippa.

Men samtidigt, sedan jag slutade spela fotboll har jag saknat att vara i A-truppen. Det är ändå något speciellt. Och det känns bra att jobba ihop med Swärd. Han vill delegera, fördela ansvaret och inte köra en enmansshow. Jag har genom åren sett assisterande som haft ringa inflytande. Jag hoppas att jag inte hamnar där.

Och även om jag har en släng av hybris och är tämligen självgod har jag aldrig sett det som en självklarhet att jag ska få jobba i Kalmar FF. Varken som spelare eller tränare.

När jag slutade spela hade jag en klausul i mitt kontrakt om att jag skulle få en tjänst i organisationen.

Det blev U 17 på deltid. Med föga inflytande över något annat i föreningen än mitt eget lag.

Successivt har det där utökats, jag har dels tagit mer ansvar och dels erbjudits mer ansvar och de som kanske var tveksamma till mig har med tiden blivit mindre tveksamma till mig.

Vi hade ett väldigt fint år med U 19. Resultatmässiga framgångar, bra fotboll och spelare som flyttades upp i A-truppen.

Förhoppningsvis kan jag tillföra något även i A-truppen.

Samtidigt, jag tänker fortsätta vara involverad i hela föreningens utveckling.

Radio Kalmar gjorde en intervju med mig – ni kan höra den här.

På hemsidan kunde man rösta och ge tummen upp eller tummen ner till valet av mig som assisterande. Jag kollar inte sådant där, men nu såg Tuva att 75 % gav tummen upp och 25 % tummen ner. ”Va, är det 25 % som ger dig tummen ner? Det är ju jättemånga. Pappa, du har verkligen många haters.”

Tja, fast en hel del tummen upp-folk också.