Tåg, tåg, tåg och vi gled in i Stockholm under en blå himmel och strålande sol och jag promenerade raskt till Aftonbladets lokaler, drygt fyra minuter från Centralstationen, och vi började webbsända direkt och när den sista allsvenska omgången 2015 kickade igång parallelltittade vi på flera skärmar och jag hade mest fokus på MFF-IFK Norrköping och IFK Göteborg-Kalmar FF.

Det blev tidigt ett slags antiklimax. Markus Rosenberg visade ut sig själv efter fem minuter och vi tog ledningen mot Blåvitt. Det blev som en djup suck för de som ville ha infernalisk spänning.

Sedan gjorde vi 2-0 på Blåvitt.

Spelet var inte bländande. Men vi behärskade matchbilden bättre än vad Blåvitt gjorde. Som såg ovanligt stelt och klumpigt ut. Kanske gjorde anspänningen spelarna mer nervösa än vanligt?

Vi hade bra försvarsattityd, klev framåt i presspelet och tog oss hem om vi blev överspelade. Det som jag tycker ska finnas i vår DNA dygnet runt.

Men det var lättare den här gången. Inga förlamande tankar om negativa konsekvenser vid en eventuell förlust. Det fanns bara en massa yttre faktorer som förenade. Att få vara med och trilskas i en guldstrid, inramningen och så vidare.

Och om vi tidigare under säsongen rullat runt bollen för mycket var det mer direkt och rakt. Ibland kanske i för stor utsträckning, men det blir lätt så när man skiftar fokus. Samtidigt gav det en efterlängtad effektivitet. En effektivitet som lamslog ett guldtagande Blåvitt.

Nu tappade vi ledningen i andra halvlek och ett splittrat Blåvitt kunde kvittera. Lite retsamt, för det innebar att Sundsvall gick om oss i tabellen.

Och vi slutade på 13:e plats, med bara 31 poäng. Vår sämsta notering sedan återkomsten 2004.

Det är klart att vi måste analysera varför det blev så.

IFK Norrköping höll undan i guldstriden. MFF skämde delvis ut sig och drog på sig två röda kort och utstrålade en märklig frustration. Jag är medveten om att det är tufft att slåss på två fronter, både i Allsvenskan och i Europaspel, men det klarar många lag vecka ut och vecka in i andra ligor. MFF-spelarna har gång på gång vittnat om att Allsvenskan nästan blivit ett nödvändigt ont. Rasmus Bengtsson sa efter förlusten mot Peking att det var skönt att Allsvenskan var över, nu kunde de fokusera på ”det roliga”.

Någon borde förklara för MFF-spelarna att de bara får vara med om det roliga om de gör vardagsjobbet, grovjobbet ordentligt.

Där har MFF misslyckats kapitalt i år.

Men herregud, vilken imponerande insats av IFK Norrköping. Som klubb. Stort grattis! Tänker lite extra på Andreas Johansson, Janne Andersson, Daniel Sjölund och Mattias Florén. Vilket jäkla jobb ni har gjort!

Och så var det ett gäng stora spelare, personligheter och profiler som gjorde sina sista matcher i karriären. Anders Svensson, Andreas Klarström, Kristian Bergström, Mattias Lindström, Christoffer Andersson, Henrik Gustavsson. Tack och lycka till!

En timme efter slutsignalen surrade vi i webbstudion om det vi just upplevt. Sedan fick jag avvika, tåget lämnade Stockholm Centralstation 16.21.

När jag slappnade av i tåget var det nästan som om jag aldrig hade varit i Stockholm. Allt gick så snabbt. Hade jag drömt allt?

”Nästa station, Nässjö.”