Min första vecka som en i tränarteamet kring A-laget och dagarna har börjat vid 07.45, jag tänder upp på Swärds och mitt kontor på GFA, jag hämtar en kaffe och Swärdh kommer snart också in, sedan dyker övriga upp och den ena saken hakar in i den andra och vid 08.30 är det frukost med spelarna och klockan 10.00 startar träningen och vi har hittills undvikit att köra fullständigt slut på spelarna.

Varför, undrar du? Ska de inte piskas fram direkt och ska ni inte bygga en järnfysik på dem?

Jodå, vi ska bygga en järnfysik. Men man bygger inte järnfysik genom att ta genvägar. Man bygger inte järnfysik genom att stressa fram den. Om man lägger på för stor belastning direkt kommer spelarna bli slitna (och slitna spelare klarar sällan av att spela fotboll i hög fart – alltså lär de sig att spela fotboll i låg fart och det vill vi ju ej) och risken för skador ökar.

Samtidigt – vi vill inte heller ha för mild belastning. Vi vill öka gradvis och vi vill hitta rätt i belastningen.

Hur bra man lyckas med det här avgörs alltid utifrån hur bra man är som tränare. Hur mycket kunskap har man, hur duktig är man på att omsätta den kunskapen till handling, kan man få spelarna att förstå och så vidare och så vidare.

Efter fotbollsträningen åt vi lunch, spelarna fick vila lite innan vi hade ett styrketräningspass och det handlar också om att göra rätt, att återigen hitta rätt i belastningen för att få ut största möjliga effekt och Rasmus Elm hade ordnat ett mjuktennisset – rack, bollar, nät – och när spelarna hade tränat klart och lämnat gymmet kollade Swärdh och jag noggrant så att inga spelare hade dröjt sig kvar och sedan plockade vi fram rack, boll och nät och började spela. Swärdh imponerade med sin raka stilrena enhandsbackhand, den påminde stundom om Wawrinkas. Jag jobbade mest med min forehand och försökte utnyttja Swärdhs relativa orörlighet i djupled. Vi skulle bara bolla en kort stund.

Det blev avsevärt längre än så.

Men säg ingenting till spelarna. Officiellt lirar vi givetvis inte mjuktennis i gymmet på GFA.