Startsida / Inlägg

Nybro Open med Mycket Gutt FF

av henryd

Det är en sådan sak som låter roligt veckan innan. Kallskänken-Martin kom med vanlig entusiasm och förklarade att vi skulle vara med i Nybro Open i år. Med vårt korpengäng, Mycket Gutt FF.

Det skulle bli fantastiskt roligt, förklarade Martin. Alla tar med sig familjerna, det blir käk och fika på läktaren mellan matcherna och det handlar om bara några få timmar på lördag kvällen.

Nybro Open är en inomhusturnering som spelas på en filtmatta i ishallen i Nybro.

För 20 år sedan var det en högprofilerad inomhusturnering som besöktes av allsvenska lag. Numera är det framför allt de lokala föreningarna som ser sin chans att visa upp sig.

Vi skulle ställa upp i den öppna klassen (jag uttalade mig om vår medverkan här), där korpengäng (som vi själva) trängdes med vanliga smådivisionslag som Skruv och Flygsfors/Gadderås. Stora, stora favoriter var emellertid Team Eliassi.

Som kom med riktigt starkt gäng.

Som jag bloggade om häromdagen, Mycket Gutt FF hade haft en ”träning” tillsammans innan turneringen. I onsdags, i Brännarhallen. Men då delade vi bara upp och körde. Många fick skavanker av den stunden och återbuden började trilla in.

Laistrygonen Tobinho visade sig inte vara det jag trodde han var. ”Jag kan inte vara med och spela på lördag, jag har fått ont i mina knän.”

Fast inte av fotbollsspelandet. Utan av att sitta på knä i timmar och lägga ett pussel. 100-bitars.

Andra tunga återbud rasslade också in och det var ett tilltufsat gäng som strålade samman i Nybro sporthall.

Och det som kändes som en strålande idé veckan innan kändes nu bara…som en allt annat än strålande idé.

Planen kändes alldeles för stor, hur skulle vi orka och kunna spela med så stora ytor och hur blev det med Martins utlovade mat-på-läktaren-efter-matcherna?

Nästintill ouppvärmda klev vi ut mot Flygsfors-Gadderås i första matchen. Vi lät dem ha bollen. Eller om det var så att vi inte fick tag i bollen. Men Mårten dunkade in 1-0 på min inte helt enkla passning och snart satte vi också 2-0. Och startade med en seger.

Efter matchen var det ett två timmar långt uppehåll till nästa match och då visade Martin sin klass. Kaffe i mängder, baguetter, sallader, muffins och dricka dukades upp och vi tog för oss, vi mös, vi mådde gott och tja, Nybro sporthall en lördag kväll är ju inte så dumt, det är det ju inte.

Men två timmar går fort ibland och plötsligt skulle vi försöka få igång kropparna. Igen. Efter att ha suttit på en betongläktare en bra stund. Och med muffins och kaffe i magen. Det var en pärs.

Men vi manövrerade ut Skruv med 2-1. Inte helt utan problem, dock. Varje gång vi avslutade ett anfall andades vi ut och passade på att lite lojt byta. Det var bara det att Skruv satte i system att direkt skicka en lång boll från egen målvakt till två kamikazepiloter som utan dödsfruktan slängde sig mot vårt mål. Men vi fick bukt på det. Till slut. Och var klara för semifinal.

En semifinal som skulle spelas vid midnatt.

Men först hade vi en gruppspelsmatch kvar. Mot albanska föreningen. Det blev en stabil seger med 6-1, men nu började det pustas och stånkas, baksidor började strama, ljumskar började dra och när vi fick höra att semifinalen skulle spelas i 20 minuter och att en eventuell final skulle spelas direkt efter – alltså 40 minuters spel rakt av – ojades det både här och där.

Och hur skulle våra barn orka vara vakna på läktaren!?

Men barnen var studsande pigga. Till skillnad från sina pappor.

På den andra halvan gick Team Eliassi fram som en ångvält. Krossade allt motstånd. Vilket inte var så konstigt. Laget bestod av idel aktiva spelare i diverse division II-, III- och Iv-lag.

När vi fick göra byten för att vi inte kunde ta ett enda steg till gjorde Team Eliassi byten för att skicka in en ännu bättre spelare.

Team Eliassi hade antagligen tagit hem elitturneringen om man hade ställt upp där.

Och det var grann fotboll de visade upp. Få tillslag, rappt passningsspel, uppoffrande försvarsspel och individuell skicklighet.

Vi gnetade oss till final via en 2-1-seger i semifinalen mot ett gäng ungtuppar från Norrliden och när semifinalen var över vällde Team Eliassi in på planen. Vi stod hukade över sargen och kippade efter luft.

”Jaha, killar, har vi någon kraft kvar i oss?” undrade jag och alla skakade på huvudena. ”Perfekt, då kör vi!”

Vi hade inte bollen så ofta inledningsvis. Och bollskickliga Team Eliassi, med en tydlig tanke på hur de vill spela inomhus, höll i och höll i och gjorde rättvist 1-0.

Och när bollen strax därefter dansade på mållinjen och den synnerlige enögde domaren bestämde sig att bollen var över mållinjen stod det 2-0.

Om det var något vi inte behövde mot Team Eliassi var det tveksamma domslut MOT oss. Vi lyckades emellertid vaska fram några avslutningslägen, dock oklart hur.

För vi sprang på tandköttet.

Det må vara en icke allvarlig turnering och vårt gäng bestod av idel avdankade spelare som hade sin eventuella fotbollskarriär (!) för många, många år sedan. Och som sedan dess mest fokuserat på att röra sig så lite som möjligt.

Men vi slutade aldrig försöka. Jag var grymt imponerad av farbröderna i mitt lag och deras kampanda.

Men istället för reducering satte Eliassi 3-0.

Filtmattan släpptes ett hörn och det blev en paus på några minuter. Vi hann samla ihop oss, vi bestämde oss för att ösa på och i den andra halvan av matchen spelade vi 2-2 med dem. Det är möjligt att Team Eliassi slog av på takten, men det låtsas vi i så fall inte om.

Vi vann boll lite oftare, vi började ge varandra alternativ och själv började jag hetsa Zana Eliassi, ”kom igen, utmana mig, utmana mig!” vrålade jag när han fegt vände hem så fort han såg mig och jag hetsade Diako (som har varit min spelare i U 19), ”du kan inte skjuta!” och när jag bröt bollen vid mittplan och avancerade mot Diako tvekade han, ”Henke passar nog”, såg han ut att tänka, men jag sköt. Och reduceringen var ett faktum.

Jag joggade nöjt ut och satte mig i båset. Bara för att direkt se Zana göra ett rasande vackert mål!

Det är så man replikerar.

Fast jag försökte verbalt psyka honom igen.

”Du gör bara mål när jag inte är på planen!” vrålade jag till Zana.

Som en parantes – vid 03.30 på natten efter finalen messade Zana. Det var en liten filmsnutt på hans 3-0-mål. En av våra killar slog en indianare till Zana, som stänkte in bollen. I nederkanten syntes jag.

”Här var väl du på planen, va, Henke?”

Fan.

Vi gav det ett alltså ett försök, jag väggade med Lucky Luke och blev fri, bollen gick i stolpen och returen lyckades jag på något märkligt och oskickligt sätt också sätta i stolpen. Grr.

Och det säger väl egentligen allt om Mycket Gutt FF:s problematik – det var jag som var i avslutningslägena. Det ska jag inte vara.

Vid 01-hugget var turneringen över, vi bjöd segrarna Team Eliassi på det som återstod av baguetterna och i duschen började Steglander och jag analysera turneringen.

Vi är skadade i huvudena. Vi kan liksom inte bara släppa det.

Även om vi gick in i turneringen med en känsla av att ”ja, ja, det blir som det blir och kaffet är ju i alla fall gott” kunde vi sedan inte låta bli att fundera på situationer, ”tänk om och tänk ifall” och trots att klockan var 01.30 innan vi lämnade Nybro var Steglander och jag redo att spela på nytt, vi var revanschsugna.

Fast nästa år måste vi ha några spelare till i laget som orkar springa.

här såg Eliassigänget på turneringen.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Martin Björkman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB