Lördagen blev lång. Vi hade match mot Assyriska i Svenska cupen klockan 14.00, men först körde jag ett träningspass med U 19. Vi hade några A-killar som inte skulle vara med i cupmatchen och vi lät dem träna med U 19 och samtidigt passade jag på att återförenas med min forna kompanjon, Steglander. Han var snäll och lät mig styra och ställa och det blev ett trevligt pass.

Sedan in på kontoret och de sista förberedelserna och 12.30 trillade spelarna in och Peter gav de sista instruktionerna och jag gick igenom de fasta situationerna – ”fokusera på dem, mot Värnamo var det direkt avgörande, det kan bli så nu också!” – och uppvärmningen kändes bra och fokuserad och vi ville direkt ta tag i spelet, både defensivt och offensivt, men vi lyckades inte riktigt med det.

Visserligen var vi spelförande, men det saknades spets. Och ju längre halvleken led, ju suddigare blev vi.

Dock – vi gjorde 1-0. Hur? Efter en fast situation. En variant som inte riktigt blev som vi hade tänkt, men spelarna fångade situationen på uppstuds och Tobbe Eriksson kunde sätta 1-0.

Men andra delen av första halvlek blev vi utdraget, fick för stora avstånd mellan lagdelarna och Assyriska fick fast bollen på vår planhalva och en kvittering hängde i luften.

Vi lyckades emellertid freda oss och istället stänkte Viktor Agardius in 2-0 från distans och det var ett rasande vackert mål.

Som kylde av våra gäster.

I pausen pratade Peter om större kvalitet i vårt bollinnehav, att vi var tvungna att eliminera de många offensiva bolltappen och jag betonade vikten av att backlinjen vågade hålla upp sin linje. För om backlinjen började falla – vilket hade börjat ske i slutet av första halvlek – fick mittfältet automatiskt större yta att försvara och då skulle mittfältarna dräneras på kraft. Och i förlängningen skulle vi tappa kraft i offensiven.

Vi kontrollerade andra halvlek på ett helt okej sätt och fick ett ypperligt läge att sätta 3-0 när domaren blåste straff i vår favör. Men Antonsson satte den i stolpen.

Vi bytte in Calle Johansson istället för Romario och Svante Ingelsson istället för Tobbe Eriksson och Calle var tämligen pigg och påhittig och Svante frispelade Antonsson på ett riktigt fint sätt och så fick vi äntligen 3-0-målet. I slutet av matchen hade vi två 98:or och en 97:a på planen. Som en parantes.

Dock – att Assyriska fick reducera i slutminuten störde och irriterade och jag gillar att Rasmus reagerade på exakt det sättet och fick ett litet utbrott när Assyriska gjorde mål.

Exakt så vill vi vara. Strävande efter det perfekta. Och då måste vi avsky att släppa in må. Alltid.

Efter matchen körde jag och Fys-Carlén extra med spelarna som inte lirade mer än en halvlek. Sprints och sedan en mot en i en begränsad yta. Att på det sättet – köra extra efter en match – är inte alltid enkelt att hantera. Ofta är man besviken över utebliven speltid. Men nu hade killarna klockren attityd och förstod syftet.

När jag kom in i omklädningsrummet kom tröttheten över mig. Jag sjönk ner i en stol.

Sedan en lång stund i bastun.

Och känslan var, det här kan nog bli bra.