U 21-match i tisdags och vi mötte IF Elfsborg med ett ungt lag och prestationen svajade betänkligt och jag var bitvis frustrerad och besviken, men försökte hålla tand för tunga och låta spelarna själva hantera situationen, låta dem själva försöka lösa problematiken, men det gick sådär.

Jag förklarade i pausen vad jag tyckte och tänkte och det blev kanske aningen bättre spel.

Vi hade med oss ett 1-0-underläge in i paus, men vände i andra halvlek.

Fem byten, ny energi och trots att vi spelade halvdant skapade vi en hel del vassa lägen och vi kvitterade till 1-1 med drygt 20 minuter kvar och på övertid hade först Pär Ericsson ett jätteläge, sedan hade Edvin Crona detsamma. Och när man tänkte att det nog blir 1-1 vaskade vi fram en chans till. Och nu satte Pär Ericsson segermålet. Med i princip matchens sista spark.

Jag tycker om att vinna. Men jag tycker ännu mer om att spela bra, agera bra. Och av den anledningen vinna.

Åtminstone när det handlar om U 21 och lagen därunder.

När jag ansvarade för U 19 var jag dåraktigt envis. Jag skulle aldrig ha anpassat mig efter en motståndare. Jag skulle aldrig ha ändrat på vårt sätt att spela bara för att motståndarna spelade på ett visst sätt eller hade hot på vissa positioner.

Det är klart att spelarna ska kunna förstå taktik och kunna spela utifrån taktiska dispositioner, men jag ville att vi skulle vara konsekventa i vårt agerande.

Vi mötte BP i U 19 Allsvenska Norra, vi ledde med 1-0 efter den första halvlek och vi hade spelat riktigt bra fotboll. BP justerade sin mittfältspress, det blev tajtare, mindre yta för oss. Mitt direktiv till killarna; perfekt, nu tvingas vi spela snabbare, rappare och med större skicklighet. DET är utveckling för mig. Att möta en stark motståndare som tvingar oss att göra allting mer och bättre.

Jag skulle aldrig sagt åt dem att exempelvis spela ÖVER motståndarnas press. Att fegt minimera riskerna. Jag skulle ha förklarat konsekvenserna av att försöka spela igenom en tät motståndare, vi kommer nog tappa bollen mer frekvent, men jag skulle ha uppmanat killarna att göra det ändå. Och istället ha en plan om det nu visade sig vara så att vi tappade bollen. Hur vinner vi då tillbaka den?

Men om vi försökte spela oss loss på rätt sätt, utifrån våra principer, applåderade jag.

Eftersom det vankas gräsmatch på lördag har vi tränat på gamla hederliga Fredrikskans. Nostalgi deluxe. Det är något speciellt med B-plan på Fredde. Det var där jag gjorde mina första träningar med Kalmar FF, 1992 och jag tycker om närheten till liv och rörelse, bilar kör förbi, folk promenerar eller cyklar förbi, stannar till, kikar och jag är en tränare som gillar att ställa till problem för mina spelare, jag vill gärna skal lite kaos i deras huvud, kanske genom olika regler, kanske genom en massa begränsningar eller bara genom att ha övningar där de måste ta en massa beslut och ibland blir det bra, ibland blir det…inte lika bra.

Jag körde igång en spelövning som syftade till att uppmuntra tajmingen i våra genombrottslöpningar, men övningen var ny, för många blev konfunderade och när jag hade hoppats att spelarna skulle ta kontroll över situationen och snabbt anamma förutsättningarna och använda sin skicklighet utifrån det blev det istället frustrerat och gnälligt. Ett av lagen förstod emellertid snart hur man skulle spela och demolerade det andra laget.

Ja, ja, man lär sig, man lär sig.

Sedan satt Swärdh och jag på vårt kontor, vi hade kikat på MFF:s senaste match, vi pratade om styrkor och svagheter hos dem och hur vi skulle agera och det är en ständig process, vi analyserar, diskuterar och låter vissa saker glida in i förberedelserna, vi tar upp några bitar med spelarna, tänk på det här, agera så här och det är hela tiden en avvägning.

Mer information, mindre information.

Och så något helt annat – imorgon fredag är det dags för 16.4. Crossfit Games. Open. Fjärde workouten.