Konstgräset på Borås Arena såg nedtrampat ut och påminde om det vi tränar varje dag på i Kalmar och när vi skulle inleda vår uppvärmning inför mötet med Elfsborg i Svenska cupen samlade vi spelarna och jag sa till dem att det här passade oss perfekt. Att planen passade oss perfekt. Underlaget. Vi kan spela riktigt bra passningsspel på det. Killarna nickade.

Uppvärmningen var fokuserad och jag kunde då och då vinka till mig startelvan och förtydliga vissa saker och spelarna fyllde i, förstärkte, inte minst Rasmus och när matchen sedan började fick vi direkt kvitto på att vi börjar hitta något som känns stabilt i det vi håller på med.

Det är inte det att vi jobbar hårdare än i fjol. Men vi jobbar mer ihop, vi vet lite mer vad den andre ska göra och det är inte alltid himlastormande skillnader, ibland handlar det om nyanser, det subtila, men 1 % på många ställen ger stor effekt och känslan vi hade var att vi var mer bekväma än Elfsborg där ute.

0-0 i halvtid och direkt i andra halvlek skapade vi två jättelägen, men vi bommade. Elfsborg började sedan äta sig in i matchen, försökte dra isär oss med spelvändningar, men vi tappade inte vår defensiva kompakthet. Backlinjen var solid rakt igenom och vårt centrala mittfält dammsög andrabollarna framför.

Vi upplevde dock att vi började få för korta anfall, vi behövde en offensiv spelare som jobbar hårt och som har en förmåga att få tag i bollen och vi körde in Calle Johansson, född 1998. Jag har haft honom i U19 och vet vad han är kapabel till och vi fick nästan omedelbart effekt på byten. Han tog sig ur några trånga situationer och sedan skickade Emin Nouri in ett precist inlägg och vem dök då upp i Elfsborgs straffområde? Planens kanske kortaste spelare. Jag tror många saker om Calle, men inte att han ska tajma en nickduell perfekt och nicka in ett mål mot Elfsborg.

Men exakt det gjorde han.

Glädjeexplosion på planen och hos oss på bänken och sedan kunde vi lugnt och säkert spela av matchen och vinna vår första tävlingsmatch på Borås Arena sedan segern i cupkvarten 2008.

Som sagt, det känns som om vi håller på att skapa en grund att stå på.

Men – det här var var en match.

Vi kan fortfarande förbättra tusen saker.

När vi gör det, då kan vi börja snacka.