Stryk. Fan. Vi tyckte att det fanns så mycket som talade till vår fördel. Samtidigt vet jag att ungefär detsamma sa nog Malmölägret. Att det fanns mycket som talade i deras favör. Vi fungerar ju ofta så, vi människor, att vi vill låta fördelarna väga över åt vårt håll.

Hur som helst, vi skulle möta Malmö FF i semifinal i Svenska cupen på Guldfågeln Arena och vi hade bra koll på hur de skulle agera, vi tyckte att det fanns saker i vårt spel som borde passa MFF illa och under träningarna dagarna innan kikade vi på vissa bitar.

På ett soldränkt GFA fick jag fram till MFF:s assisterande tränare, Olof Persson. Det är en genomsympatisk man och vi tog i hand och jag sa att ”efter dig är jag den bästa assisterande i Allsvenskan!” och han skrattade.

Uppvärmningen var svårtolkad. Vi hade haft ett bra snack i ringen, jag ville att killarna skulle fokusera på helheten, att fortsätta jobba på faktorer som förstärkte oss som LAG och det kändes beslutsamt. Men själva uppvärmningsspelet såg segt ut.

Dock – det behöver inte betyda så mycket. Ibland är det så att spelarna liksom sparar sig till själva matchen.

Och när matchen satte igång såg det ut exakt så som Peter och jag ville att det skulle se ut. Vi tog kommandot, vi stod högt på deras planhalva, vi var samtidigt kompakta och MFF hittade inga vägar genom vår organisation.

När vi snyggt gjorde 1-0 kändes det logiskt och rättvist.

MFF var väldigt raka i sitt spel. Prioriterade den långa bollen upp mot Rosenberg och sedan fajtas om andrabollen. Om det förstärktes av att vi hade en bra och hög press på dem låter jag vara osagt.

Alla sätt att spela har för- och nackdelar. När MFF valde att spela långt betydde det att vi fick svårt att vinna bollen högt inne på deras planhalva. Samtidigt – om våra mittfältare gjorde arbetet i andrabollsspelet framför vår backlinje (som nästan alltid gjorde ett gott jobb) fick vi ofta tag i bollen (fast inne på vår planhalva).

Jag antar att MFF vill minimera risker i uppspelsfasen och samtidigt trycka tillbaka oss, därav den långa bollen.

Som sagt, för- och nackdelar.

Vi avslutade första halvlek bra och i pausen rådde positiv stämning. Vi hade matchen där vi ville ha den och vi pratade om två saker; att öka spelbarheten (alltså ge varandra fler alternativ när vi hade bollen) och att fortsätta våga spela försvarsspel inne på deras planhalva. Inte backa!

Det fanns väl egentligen ingenting som tydligt och klart tydde på att vi snart skulle ligga under med 3-1.

Men det sa pang, pang, pang och så hade Malmö FF vänt.

Och om jag ska hitta någon förklaring; MFF kom ut med ökad aggressivitet, MFF kom ut med en ambition att snabbt sätta press på framför allt Rasmus och Ismael och MFF var i andra halvlek den där elaka storebrodern som skiter i hur man borde uppföra sig på skolgården om man vill få kompisar. Det var inga mysiga leenden och Hem och skola-aktiviteter utan MFF gick till rökrutan, tände en cigg och pangade sedan fönsterrutor när ingen såg på.

Vi tappade boll, Berget rann igenom, Nouri hakade upp honom och Rosenberg stänkte sedan in kvitteringen på den efterföljande straffen.

Fyra minuter senare satte tre MFF:are press på Rasmus, Rosenberg snodde bollen och några moment senare hade han och Berget skickligt ordnat 2-1.

Och direkt därefter tappade vi boll i egen backlinje och Berget satte 3-1.

Utnyttjade MFF våra misstag eller blev vi stressade till misstag av MFF?

Hönan eller ägget.

Efter det hade MFF hyfsad kontroll och det blev inte lättare när Ismael blev utvisad. Vårt 2-3-mål kom för sent.

Besvikelsen var stor efter matchen. Samtidigt, vi måste se till helheten. Jämföra med var vi var i februari. Och då är vi längre fram. Vi har hittat saker att bygga vidare på.

Och apropå elaka storebröder; i första halvlek gav Rosenberg vår vänsterback Stefan Larsson en ful armbåge. MFF-lägret flög upp och klagade på domaren. Det orkade jag inte se ut vrålade till dem att de för fan inte kunde klaga på det gula kortet som Rosenberg fick, ”ni vet ju att Rosenberg spelar så, ni har ju sett det hundra gånger förr!”. Allan Kuhn, MFF:s tränare gjorde en urskuldande gest och jag lugnade direkt ner mig. Ibland behövs det inte mer än så.