Puh. Det var en pärs. Men för första gången sedan 2011 är vi framme i en cupsemifinal. Det var banen mig på tiden.

Vi mötte Helsingborgs IF i kvartsfinalen och vann på straffar efter 0-0 vid full tid.

Vi lirade på ett soldränkt Gasten och det är som det är med den planen. Kalmar kommun har bedömt den som fullgod plan för vår verksamhet, men jag tror inte matchdelegaterna eller Helsingborgs IF var fullt lika övertygade om konstgräsplanens kvalitet.

Hur som helst, är det en enskild sak som killarna utvecklat sedan vi började träna i slutet av november är det förmågan att gilla läget. Och kanske till och med vända saker till sin egen fördel.

Om känslan i gruppen i december var att vi ville tillbringa så lite tid som möjligt på konstgräs generellt och Gasten i synnerhet har vi nu inga problem att besegra Elfsborg på konstgräs eller att vinna över Helsingborgs IF på Gasten. Det är nästan så att vi kan gilla att spela på den slitna konstgräsplanen på Gasten.

Att vi har nått dit attitydsmässigt har gått fortare än vad jag trodde.

Killarna har gjort ett imponerande jobb och tagit ansvar.

Vi tappade både Jonathan Ring och Viktor Agardius innan matchen, vilket betydde att hela vänsterkanten var ny. Stefan Larsson och Lumala Abdu klev in istället. Men också det löste killarna. Bring it on, nemas problemas.

Om jag ska försöka definiera matchbilden…så blir ordet jag hittar ”köttigt”.

Det var dueller, andrabollar, dueller och andrabollar och båda lagen var kompakta och gjorde det trångt för motståndarna och matchen ville liksom aldrig öppna upp sig.

Dock – vi kände oss nästan hela tiden vara snäppet bättre och vassare.

Vi har pratat om tålamod, att känna trygghet i vetskapen att om vi jobbar hårt, tillsammans, blir vi svåra att möta.

Den känslan hade vi idag också.

Att vi sedan önskar mer av vårt bollinnehav är en annan sak. Vi vet vad vi är kapabla till och ämnar ordna till det.

Idag blev vi stundom för raka i vårt spel. Och ju längre matchen led, ju mer försiktiga blev vi. Färre ville ha bollen.

Fast när det gäller den biten är jag inte orolig. Vi har mängder av kunnande och talang när det kommer till att äga bollen. Men med tanke hur det har sett ut i två år ligger fortfarande fokus på att skapa tydlighet, beslutsamhet och se till att vi är att kompakt lag som har en bra nivå även dåliga dagar.

Variationen i spelet kommer att bli bättre.

Matchen gick till förlängning och när Emin Nouri såg en aning trött ut påminde jag honom om när vi körde tuffa pass hos Crossfit Kalmar i julas. ”Det här är ingenting!”, sa jag. Emin höll med:

– Nej, nej, tänk om vi skulle köra 50 pullups nu i pausen också, sa han och log.

Vi hade tränat på straffar igår. Peter bad mig ta ut de som var aktuella och jag valde Rasmus, Tobbe, Ismael, Romario och Antonsson. På träningen satte alla – utom Antonsson.

Men han fick lägga en straff till. Då chippade han in bollen.

Jag hade min lapp med initialerna på de påtänkta straffskyttarna i fickan och under förlängningen skrev jag ner en ny ordning. Rasmus, Tobbe, Ismael, Antonsson och istället för utbytte Romario tänkte jag Stefan eller Starke Hedlund. Sedan vet man aldrig hur spelarna känner sig efter 120 minuters spel.

Jag kollade med Swärdh, han nickade, kanske skulle Antonsson lägga den femte straffen, sa han, men vi kom överens om att vi ville ha våra ”säkraste” skyttar tidigt. Så Antonsson fick den tredje straffen. Och samtidigt är Ismael säker, han kunde ta den femte straffen.

Jag igenom övriga, vilka kan tänkas klara av situationen. Stefan Larsson, jodå, Svante Ingelsson, det tror jag nog. Och så alltså Sebastian Starke Hedlund.

När vi la straffar på träningen dagen innan fick jag intrycket att Sebastian Starke Hedlund inte hade något emot att slå en, jag hade det i bakhuvudet när domaren blåste för full tid och det var dags för straffsparksavgörande. Jag kollade hur Starke Hedlund kände sig. ”Bra” sa han och det kändes genuint och äkta – vissa spelare svarar så eftersom det förväntas att de ska svara så – och han hade ingenting emot att slå en straff. Så han fick den fjärde. Stefan den sjätte. Om det skulle bli någon.

När krutröken hade lagt sig hade vi gjort mål på alla fem straffar! Jag antar att jag får behålla jobbet ett tag till…

Antonsson upprepade sin straff från träningen och chippade iskallt in bollen även nu. Och eftersom HIF:s Jordan Larsson bommade sin betydde det att vi var i semifinal!

Efter två tuffa år behöver vi kvitto på att vi tar steg i rätt riktning. Vi behöver något som får oss att tro.

Och som får publik och sponsorer att tro också.

En semifinal i Svenska cupen – efter stenhårt jobb, som ett lag! – är exakt just det.