Startsida / Inlägg

Herregud, så tungt

av henryd

Det var en satans så tung förlust. En av de tyngsta jag upplevt på väldigt, väldigt länge.

Stryk mot de svenska mästarna på deras hemmaplan, det låter inte så farligt.

Men det kändes som knivar som skar in. Som högg in.

Vi har slitit stenhårt under försäsongen.

Killarna har verkligen förändrat den kollektiva attityden. Väldigt lite har upplevts som jobbigt och problematiskt, istället har vi valt att se det mesta som utmaningar som gör oss bättre och vi har successivt mejslat fram något som börjar likna en vinnarmentalitet.

Vi har också tyckt att vi varit svåra att bryta ner, svåra att få hål på och det som var en känsla i träningsmatcherna bekräftades när det blev tävlingsmatcher i Svenska cupen. Segrar mot IFK Värnamo, Assyriska, Elfsborg och Helsingborgs IF och sedan dominerade vi första halvlek i cupsemifinalen mot Malmö FF och ledde rättvist med 1-0.

Visserligen vände MFF, men vi gick ifrån den matchen med insikten att vi är bra när vi ser till att sammanstråla våra krafter.

Fotbollslivet svänger emellertid fort.

En mindre bra insats mot Jönköping Södra i den allsvenska premiären och tongångarna runt omkring laget förändrades. Från det hoppfulla till det missnöjda.

Vi åkte emellertid till Norrköping med en stark tro på oss själva.

Vi visste givetvis att det skulle bli en tuff uppgift. Peking är trots allt regerande svenska mästare och vi saknade en sjuk Rasmus Elm.

Men vi valde att spela Romario och Ismael centralt på mittfältet och ge 17-årige Calle Johansson chansen från start i en släpande anfallsroll. Samtliga gjorda starka insatser.

Peter pratade innan matchen mycket om att våga spela sig ur Pekings förstapress och vi ville verkligen få tillbaka det där modiga försvarsspelet, där vi klev mot motståndarna och helst inne på deras planhalva.

Jag hann snacka lite med Pekings assisterande tränare Mattias Florén innan avspark, när han såg att jag hade kostymbyxor utbrast han ”Mini-Spaletti!” och när matchen väl kom igång spelade vi på det sättet som vi ville spela.

Antonsson var två, tre gånger om nära att spräcka nollan.

Men istället tog Peking ledning. Vi fick inte undan en hörna och Peking kunde nicka in 1-0.

Känslan i paus var att vi kunde vända det här. Vi visste vad vi ville förbättra, men vi tyckte också att vi ställde till med en hel del problem för IFK Norrköping.

Men vi hann knappt börja andra halvlek innan det stod 2-0. En ny hörna och en ny markeringsmiss.

Och vad ska man säga åt det? Att jag ansvarar för genomgången av fasta situationer och uppenbarligen inte fick spelarna att utföra sina uppgifter så som de gjort tidigare.

För vi har varit riktigt stabila på defensiva fasta situationer hela säsongen. Vi har faktiskt inte släppt in ett enda mål. Och så kommer två stycken i samma match. Tillfälligheter? Eller symptom på något?

Vi tar oss in i matchen igen, har lägen till 1-2 som vi missar men via en fin halvkontring sätter Antonsson just 1-2 och vi är verkligen på gång.

Men strax därefter; Peking får en frispark 35 meter från mål. Kujovic drar frisparken över vår mur och in i mål och så är det 3-1.

Tre fasta situationer, tre mål och underläge 3-1 och även om vi försöker mobilisera kraft och på nytt reducera klarar vi inte av att fullt ut rubba Peking. Med en tvåmålsledning i ryggen får hemmalaget den trygghet de behöver. Och från distans dundrar de sedan också in 4-1.

Och herregud vad det svider.

Jag tittar mot våra ditresta fans och jag känner det som de känner och jag tittar på spelarna och ser hur de sliter, kämpar, men får så vansinnigt lite ut av det och jag hade nästan glömt hur ont det gör att förlora.

Det är sedan en klen tröst att hela Peking-lägret bedyrar att det var en jämn match, att vi var tuffa och svåra att möta – framför allt hyllar de Romario, Ismael och Calle – och att det var för stora siffror.

Likt förbannat blir det 4-1.

Och vi släpper in tre mål på fasta situationer.

Jag tror inte på tur och otur. Jag anser inte att man kan snacka bort individuella misstag. Allt sådant sker av en anledning och om vi tidigare varit noggranna vid fasta situationer var vi uppenbarligen inte det idag. Det är en tankeställare och något som vittnar om att vi har en bra bit kvar att vandra. När vi kommit längre i utvecklingen kommer det liksom aldrig finnas utrymme för att INTE vara noggranna. Då kommer ingen spelare tro att det löser sig av sig själv.

Det är också en klen tröst att vi förra året var direkt utspelade i båda matcherna mot IFK Norrköping – men förlorade då bara med 2-1 – medan vi igår faktiskt stod upp spelmässigt. Åtminstone på ett helt annat sätt än i fjol.

Men återigen; likt förbannat blev det stryk med 4-1 och vi ska inte lockas att vaggas in i någon behaglig lura-oss-själv-förklaring.

Det vi ska betona för oss själva är att vi gör många saker bra.

Men vi gör inte helheten tillräckligt bra. Än.

Men vi ska dit.

Och det finns inga andra än vi själva som kan se till att vi kommer dit.

Det är den hårda, men trösterika sanningen.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB