Match mot Bajen på GFA och match mot Bajen är numera match mot idel bekanta ansikten. Vänner. Och så Nanne Bergstrand, denna märkliga man som lärt mig så mycket och som jag alltid på något sätt – på gott och ont – måste förhålla mig till.

Viktor och David Elm in i startelvan och vi ville ha tyngden och längden eftersom vi visste att det var det som Bajen skulle komma med.

När det gäller Viktor har vi sett successiva framsteg allt sedan han gjorde en halvlek för mig i U 21 mot Blåvitt i april. Vi har varit väldigt nöjda med utvecklingen som han har haft och han gjorde många bra saker när han spelade mot HIF för några veckor sedan och ännu fler idag. Det glädjer mig mycket.

Och David har själv känt sig redo en längre tid, men det var först nu som vi ansåg att den fysiska statusen var tillräckligt bra för att starta. Och så länge han orkade fick vi exakt det vi ville från David. Nu ska vi bara se till att han orkar längre.

Vi ville ge oss själva chansen. Det var det vi tryckte på innan avspark. Vi hade suttit i omklädningsrummet i Östersund efter matchen förra lördagen och bannat oss själva. För att vi hade fegat ut. Det ville vi inte göra igen.

Första halvlek var vår. Antonsson plågade Hammarby IF:s backlinje i djupled och centralt på mittfältet var Ismael och Romario stundom fantastiska. Viktor och Marko tog hand om det som Bajen försökte skaka oss med offensivt och vi ledde rättvist med 1-0.

Vi förstod att Bajen skulle komma ut med en forcering i andra halvlek, att de skulle försöka ta sig in i matchen och vi pratade om det i pausen.

Men ändå blev vi passiva när momentin svängde över till deras fördel.

Om vi i första halvlek aldrig gav Bajenspelarna någon ro kom vi i andra halvlek fel i förstapressen och plötsligt kom de alldeles för lätt förbi och vårt mittfält hamnade i bryderier och vi pratar om små, små skiftningar, men tendensen var tydlig; Hammarby var allt oftare inne på vår planhalva med kontroll.

Vilket gjorde oss försiktigare. Fegare.

Peter och jag diskuterade förändringar och med facit i hand dröjde förändringen för länge. Nu satte vi in Calle i en släpande anfallsroll med uppgift att hjälpa vårt centrala mittfält först i 73:e. Då hade redan Erik Israelsson kvitterat för Hammarby IF.

Det gav emellertid effekt. Mittfältet avlastades och i slutet av matchen blev det en holmgång.

Efter slutsignalen pratade jag med Nanne. Jag erkände för honom att jag numera förstod att jag inte var så enkel att ha att göra med som spelare. ”Fast du var en väldigt bra lagkapten” sa han.

Men perspektivet han hade som tränare hade jag svårt att förstå som spelare. Men nu förstod jag.

Han log.