Träning dagen efter Hammarby på GFA och efter dagar, kanske veckor av fint väder är det regntunga skyar, kyla och bistert och startelvan stannar inne och kör restitutionsträning med Fredrik Carlén, men övriga är med mig och målvaktstränare Donaldinho ute på Gastens A-plan och det kan vara en lurig träning att ha, det kan vara en träning fylld av besvikelse hos de som inte fick spela mot Hammarby och det gäller att kväva det direkt, att ge dem en känsla av lätthet och ljus och vad det gäller mig finns det ingen tvekan om att just den här träningen är den viktigaste i mitt liv, någonsin och för alltid.

Det ska spelarna känna. Det ska flöda från mig.

Rondo, först för att komma igång, sedan för att träna på penetrerande passningar och vi går vidare till olika spelövningar där jag vill jobba med reaktioner – från försvarsspel till anfallsspel och tvärtom – och jag driver på dem och de svarar och spelarna ger mig exakt det jag vill ha; engagemang, hårt jobb och passion.

När Donaldinho och jag kommer in i omklädningsrummet märker vi hur frysna vi är och jag ställer mig en stund i duschen.

Peter har kikat på träningen, men känner ju varken kyla eller värme, han är opåverkningsbar när det kommer till väderlek. ”Nu ska jag köpa en gräsklippare” säger han och sticker.

Jag står kvar i duschen.

När jag var U 19-tränare planerade jag sisådär två träningar per dag. Jag vände ut och in på mig själv för att undvika slentrian, för att stimulera spelarna. Nu har jag inte samma dos med träningar och även om jag kan sakna det dagliga slitet ser jag det som en möjlighet att förkovra mig som tränare på annat sätt.

Och jag är privilegierad som får jobba som fotbollstränare på heltid.