Semester, tid för återhämtning och jag vet att det är viktigt och bra och allt det där, att slappna av och andas ut, men jag har samtidigt blivit duktig på att hålla andan, köra på, gå vidare och ibland också sticka huvudet i sanden och det är med andra ord en aningen tudelat att vara ledig.

Men redan den första dagen på charterhotellet i ett land i Medelhavet andades jag ut.

Och det var riktigt skönt.

Nästan behagligt.

Att andas ut.

Och så tog jag ett andetag. Och ett till. Och bad i poolen varvades med bad i ett löjligt klart hav och sedan slumrade jag i solstolen. Slumrade. Somnade. Vaknade. Och märkte hur trött jag var.

Så jag lät mig vara trött.

Och få distans till det som ibland nästan slukar en. Inte minst det fotbollsmässiga.

Det visade sig dock finnas ett utegym drygt 100 meter bakom vårt boende. Så helt stilla var jag inte. En morgon blev det 100 pullups, 100 dips, 100 airsquats, 100 pushups och 100 airsquats.

Och sista dagen hittade jag en stor låda vid uterummet. Som innehöll kettlebells, skivstänger och vikter och jag kunde lyfta en stund, i solen, i hettan.

Men efter det slumrade jag på nytt i solstolen. Somnade. Vaknade upp. Men nu lite mindre trött.

Och efter en hel dag i solen, i havet sov jag en hel natt utan att vakna.

I mitt huvud formar jag emellertid min Spelmodell. Om jag någon gång blir huvudtränare någonstans, hur vill jag då att mina spelare ska agera, hur vill jag då att mitt lag ska spela?

Jag tror stenhårt på tydlighet. På att styra spelarna. De första månaderna, kanske första året nästan överdrivet. Och att kräva av varje spelare att allt de gör, varje individuell handling ska ske inom kollektivets kontext, ska öka och göra det bättre för laget. Annars finns det inget utrymme för det.

För två år sedan, när jag började som som tränare, hade jag ingen aning om hur jag ville ha det. I fjol, ihop med Johan Steglander, började jag hitta något som fick mig att nicka gillande. Både när det gäller träningsmetoder, inlärningsprocess och agerande i matchsituationer.

Det är den grunden jag utvecklar. Och en sak tar jag med mig från Nanne Bergstrand. En sak som jag aldrig hittat så tydligt hos någon annan tränare som hos Nanne. Kaizen. Ständig, oupphörlig förbättring.

Det jag tror på nu måste ständigt ifrågasättas, analyseras och utvecklas.

Så jag läser, funderar och skänker beundrande tankar till fotbollshjärnor som Jimmy Hogan, Boris Arkadiev, Béla Guttmann, Viktor Maslov, Eduard Malofeev, Vic Buckingham, Valeriy Lobanovskyi, Rinus Michels, Johan Cruyff, Arrigo Sacchi, Marcelo Bielsa och givetvis Pep Guardiola.

Mäktiga, nydanande, revolutionerande och inspirerande tränare.