Viktig seger mot DIF och hur viktig den var slog mig först när jag kom hem efter matchen och såg på Sportnytt. ”Bottenmöte i Kalmar” löd rubriken på vår match mot DIF och jo, det var det ju. Men jag tittar så sällan i tabellen att jag inte riktigt hade klart för mig premisserna. Men hade DIF slagit oss med 2-0 hade de gått om oss i tabellen.
Vi hamnade i underläge och DIF backade hem, lät oss ha bollen, stängde igen centralt och spelade ett uppoffrande försvarsspel. Vi hade inte fart och kreativitet att luckra upp det.
Vi bytte till två anfallare i andra halvlek, men det såg bara marginellt bättre ut. Vi skapade väldigt få målchanser. Men vi vaskade fram några hörnor och frisparkar som gjorde att vi kände att vi fick ett visst tryck, men det var först när DIF bjöd på kvitteringen som det släppte.
Då började vi ta offensiva initiativ och löpningar och sista 15 av matchen blev mer livfull.
Kul att Romario dundrade in en boll från andrabollsytan. Jag vet inte hur många sådana skott vi gnuggat i år. 500? 600? En jäkla massa, i alla fall.
Spelmässigt och underhållningsmässigt var det ju inte direkt en sprakande fotbollsmatch.
Men spelarna ska ha en grym eloge för att de – precis som mot Falkenberg – klarade av att vända ett underläge i ett pressat läge. Det är inte det enklaste.

Dagen efter var det buss till Helsingborg och match mot HIF:s U 21. På Olympia. Som byggs om å det grövsta. Just nu är det aningen kaotiskt där, men det kommer att bli väldigt fint. ”Nu måste vi bara se till att hänga kvar i Allsvenskan”, som en HIF-ledare uttryckte det.
Vi leder U 21-serien, det vill säga den södra allsvenska serien. Eftersom tvåan Elfsborg fick stryk mot MFF dagarna innan vår match mot HIF kunde vi säkra seriesegern i och med en vinst mot HIF.
Men det började illa.
Först satt vi fast i en bilkö utanför Örkelljunga i en och en halv timme då en bil hade fastnat i mitträcket. Vi fick skjuta på matchen en halvtimme, men det blev ändå stressigt och vi fick komprimera uppvärmningen.
När matchen startade tog det två minuter, sedan hade HIF gjort 1-0…
Matchen svängde fram och tillbaka. Vi tog över spelmässigt, ägde mest boll, började skapa chanser, men samtidigt exploderade HIF då och då och hotade oss med vassa anfall och det fanns många saker som jag var missnöjd med. Trots att vi både kvitterade och gjorde 2-1. Och innan första halvlek var slut hade HIF kvitterat.
Och omgående i andra halvlek gjorde HIF 3-2.
Jag suckade tungt, vafan, vad är det som händer?, tänkte jag och i samma stund kvitterade vi till 3-3. Då återstod 30 minuter och vi var nog det lag som var närmast ett segermål, inte minst i slutskedet av matchen, men när jag summerade matchen för killarna i omklädningsrummet efter konstaterade jag att vi faktiskt inte såg till att vara så bra – som lag och som individuella spelare – som vi hade kunnat vara.

I bussen hem såg jag om matchen. Och min uppfattning förändrades en smula. Det är ofta så. När man ser om matchen är man inte längre lika emotionellt involverad, på gott och ont. Vår insats var bättre än vad jag tyckte i stunden.

När jag kom till GFA runt midnatt ringde Kallskänken-Martin, ”kommer du förbi Postgatan?”. Moneybrother hade lirat på Martins ställe i Köpingsvik, Sinus, men jag var som sagt i Helsingborg och fick nöja mig med att messa med Wendin, ”tur du inte kan kolla, min röst är sisådär”, skrev han innan konserten, men nu satt de på Postgatan och jag poppade förbi. Martin bjöd på en cola och Wendin var ungefär lika nöjd med spelningen som jag med vår U 21-match och vi pratade om det där med förväntningar och besvikelser och att man som artist eller tränare har en bild i huvudet av hur det ska vara och när den inte stämmer överens med hur det blir…blir man besviken. Men publiken, som inte har samma bild i huvudet, kan vara hur nöjd som helst.

”Äh, det var skitbra!”, recenserade Martin. Och om arrangören är nöjd ska man själv vara nöjd.

När jag lämnade av de andra på Krögers fick två DIF:are syn på mig, ”Rydström, kom så får vi krama dig, du måste ta över DIF, Pelle är slut, snälla, kan du inte det?” och jag lovade att fundera på det.