Jag ville se damernas match mot Brasilien i OS-fotbollen och såg första 30. Sedan somnade jag. Så långt hade Sverige möjlighet att ta ledningen, men istället satte Brasilien både 1-0 och 2-0 och jag tyckte om hettan som Brasilien spelade med.
När jag vaknade och kollade resultatet såg jag att Brasilien hade läxat upp oss med imponerande 5-1.

Jag vaknade och gick ner till frukosten och Peter och jag kollade igenom de fasta situationerna och sedan hade vi matchgenomgång med laget inför matchen mot Hammarby IF.
Ett pressat Hammarby och jag vet hur Nanne Bergstrand fungerar då. Hur han fungerar i pressade lägen. Då växer han som ledare, då blir han någon som man vill följa och han har genom alla år haft en märklig förmåga att korrigera, justera så att det till slut blir det resultatet man vill ha och jag vet inte hur många gånger jag undrat vad fan han gör nu, men när matchen sedan har varit slut har man jublat över segern.

Så jag visste att det var en lurig motståndare vi tog oss an idag.
Rasmus kunde inte starta och Herman Hallberg fick starta för andra matchen i rad och jag kände en viss stolthet över att se honom ta sig an utmaningen. I fjol i U 19 var han ofta en vandrande frustration och han förstod inte varför jag ville begränsa hans antalet tillslag, varför jag tjatade om sidledsförflyttningar utan boll och varför jag krävde att han skulle vinna andrabollar, men successivt började han se vad jag menade – att jag förberedde honom för seniorfotboll.
Jag tycker att Herman gjorde en riktigt, riktigt bra match. Det var hans blott andra match från start och han gick in på Tele2 och spelade verkligen sitt spel. Imponerande.
Till en början var det en jämn match, men sedan tog vi över och även om Bajen satte 1-0 på straff var vi hyfsat tillfreds med hur vi spelade. Det fanns dock en trubbighet i slutfasen av vårt spel som inte ingick i planerna.

I pausen tog jag ytterligare en kopp kaffe – det blir löjligt många en matchdag – och också en halv kanelbulle – och jag lugnade ner Emin Nouri, som var galet irriterad på saker som hade hänt i första halvlek och jag sa åt honom att ta ett andetag ”eller 100” och han tog djupa andetag och i inledningen av andra halvlek kom han runt på högerkanten och i efterspelet satte Romario 1-1.
Och det var en stund där då vi kontrollerade spelet.

Men utan att vi märkte det gled matchen ur våra händer. Det liksom bara skedde. Men plötsligt fick Hammarby tag i bollen oftare, plötsligt tappade vi boll oftare och Erik Israelsson blev ett nyttigt nav som kunde utnyttja vår brist på gemensamhet.
Men att därifrån gå till underläge kändes inte rimligt. Ändå var det exakt det som skedde. Bajen satte 2-1. Och vi lyckades aldrig riktigt samla ihop oss och få till en enad kraftansträngning.
Jag gratulerade Nanne, Patrik Hansson, Solheim och Erik till segern, jag pratade lite extra med Nanne och sedan sa Pablo Pinones Arce ”att han aldrig fick besegra mig som spelare, men nu fick slå mig som tränare” och jag kunde bara ta i hand och säga ”grattis”.
Nu en lång hemresa.