Som en jävla berg- och dalbana. Känslomässigt och händelsemässigt. Så kan man beskriva 1-1 mot Malmö FF.
Fast på samma gång; det var inte en match där det radades upp tydliga målchanser.
Men om vi ska ta det från början – det blev en hel del pusslande och funderande kring hur vi skulle formera laget. Rasmus Elm fick vi räkna bort på grund av ett krånglande knä. Dagen innan matchen fick vi göra detsamma med Viktor Elm, också där var boven ett krånglande knä. Tobbe Eriksson, Papa Diouf och Viktor Agardius saknas sedan tidigare. Och på matchdagen lämnade vår målvakt, Ole Söderberg, återbud. Tunga avbräck.
Men ibland kan det betyda att andra får ett utrymme de vanligtvis inte får och ibland kan det betyda att gruppen sluter sig samman. Tuffa tider enar.
Typ.
När vi gick ut till uppvärmningen stod hela MFF-teamet i korridoren och det var ett hjärtligt hälsande – Olof Persson, Allan Kuhn, Daniel Andersson och inte minst Jens Fjellström – och jag gratulerade Jens till jobbet som assisterande och vi pratade en stund om varför han hade valt att lämna expertjobbet i TV-studion för att jobba på planen och sedan höll Pierre, Fys-Carlén och undertecknad i uppvärmningen och det såg segt och trött ut och jag fick påminna spelarna om betydelsen av att få med sig en bra känsla från uppvärmningen och inför de sista smålagsspelen ökade farten, intensiteten och det var den känslan vi ville förstärka.
Lucas Hägg Johansson gjorde allsvensk debut i Ole Söderbergs frånvaro och hans lagkamrater tycktes ha bestämt sig för att sätta honom i så stora problem som möjligt. Och vägrade spela bollen framåt. Utan istället spelade man hem till Lucas i tid och otid och gärna med lite studs också. Men Lucas löste det allt som oftast på ett bra sätt och även om någon inspark hamnade fel stod Lucas för en trygg allsvensk premiär.

Malmö FF ägde bollen (för första gången på länge fick vi ordentligt stryk i bollinnehavet – om det nu säger någonting) och hittade igenom oss lite väl ofta för att det skulle kännas tryggt. Och tog sig till en hel del vassa chanser. Det tog säkert 25 minuter innan vi kunde börja kontrollera spelet, men då fick vi å andra sidan iväg några riktigt luriga distansskott. Jag pratade med Johan Wiland efter matchen – en synnerligen trevlig man! – och han tyckte att våra Hummelbollar var galet fladdriga.
Vi var hyfsat tillfreds med vår insats innan paus, även om jag, rent personligt, tyckte att det kändes som om vi spelade med handbromsen i. Eller om det var så att MFF:s relativa spelskicklighet fick oss att sjunka djupare än vanligt och därmed fick Ismael och Romario ovanligt långt upp till MFF:s mål. Men det kändes som om vi höll igen en smula.

Det var mitt intryck av MFF också. Med andra ord, båda lagen förflyttade sig aningen långsamt eller snarare försiktigt. Som om man var rädd att bjuda på något. Det var först när MFF inte längre hade något att förlora som det blev tydligare tryck mot oss.
I andra halvek var det annars tämligen jämnt, men en individuell prestation av Jonathan Ring bröt dödläget. Han tog med bollen fram i banan och avslutade från distans och Wiland hann inte ner och så var det 1-0.

Men vi föll tillbaka eller om det alltså var MFF som klev framåt och Kuhn vrålade om längre bollar och nickskarvar och det var på en sådan som Christansen snyggt placerade in kvitteringen med fyra minuter kvar.

Tungt. För vi slet och kämpade och gjorde det svårt för MFF, men samtidigt finns det något hos MFF som gör att det är svårt att stå emot.
Vi har mött MFF tre gånger i tävlingsmatcher i år. Jämna, tuffa matcher. Två oavgjorda. En förlust.
Irriterande.