Startsida / Inlägg

En tränares tillvaro

av henryd

Livet som fotbollstränare är ett märkligt liv och det är emotionellt instabilt.
Ena dagen vinner vi med A-laget och allt blir lätt och studsigt, nästa dag förlorar vi med U 21 och problemen hopar sig. Eller är det tvärtom, A-laget får stryk och det är misär och U 21 klipper Häcken och allting ljusnar.

Nu är inte resultaten allt – faktiskt – men det är trots allt en stor indikator på det vi håller på med och vi var i Stockholm igår för att möta Hammarby IF:s U 21-gäng.
Vi vann den södra allsvenska U 21-serien, Norrköping den norra och när serierna var slut väntade A-slutspel för de tre bästa lagen i respektive serie. Vi hamnade med Bajen, DIF och HBK. Dubbelmöte och vinnaren går till SM-final.

U 21-matcher har en tendens att svaja, spelare byts ut från den ena veckan till den andra, jag som coach har inte laget i daglig träning, det är svårt att pränta in tydliga mönster, men tidigare under året har vi allt som oftast fått till det vi vill få till i matcherna. Och vann alltså serien.
Vi gick in i slutspelet med en känsla att vi tillhör favoriterna.
Och hur många gånger får man möjligheten att gå in i en slutfas av en säsong med känslan att vi faktiskt kan vinna ett SM-guld?
Om än på U 21-nivå.

Men vi fick först bara 0-0 mot HBK, i en match som vi i andra halvlek dominerade.
Sedan förlorade vi med 1-0 på bortaplan mot DIF, i en hyfsat jämn match, men där DIF var snäppet starkare i slutskedet av matchen.
Hemma mot Bajen tyckte vi att vi nog borde ha vunnit. När jag pratade med Nanne efter gårdagens match sa han, angående den matchen, att rapporterna han fick var att Hammarby då ”inte kom över egen planhalva sista 30”.
Ändå fick vi stryk med 1-0.

Och igår, mot Hammarby IF på Årsta IP, blev det en ny förlust – 3-0 till Hammarby.
Jag kan snacka hur mycket som helst om utveckling och om att resultatet inte är det centrala. Men när vår prestation, som igår, inte heller är bra, då gör det ont i tränarhjärtat.
Och jag känner mitt ansvar.

Och i det fallet handlar det kanske inte extremt mycket om resultatet, utan mer om att jag vill ge mina spelare den där härliga känslan att de har kontroll, att de är bra, att de dominerar ute på planen och jag vet ju också vilka drömmar de har och att de spela fyra matcher, inte vinna en enda och inte göra ett enda mål, det känns inte bra.

Innan matchen hann jag prata med Hammarbylägret. Mats Solheim (min forne lagkamrat), Pablo Pinones Arce, Patrik Hansson (tidigare assisterande hos oss) och Erik Israelsson och det var gemytlig och välkomnande stämning på Årsta.

Mina spelare kändes pigga, motiverade och jag hade en riktigt bra föraning.
Som snabbt grusades.
Även om inte Hammarby radade upp chanser var tendensen tydlig. Hammarby IF var mer intensivt än oss. Man var snabbare in i dueller, man var snabbare inne i press, man hade en bättre förmåga att skydda bollen, man pratade mer med varandra och man löpte oftare och snabbare än vad vi gjorde.
Sådant gör ont att se. Det är bitar som jag vill ska känneteckna mitt lag.

När inte det finns där måste jag fråga mig själv; vad har jag som tränare misslyckats med?
För det är min givna åsikt – det som sker på planen är mitt ansvar.
U21-världen är ju speciell, den består ju av spelare från A-truppen och U19/17-trupperna och i den dagliga verksamheten har de olika tränare och vi tränar aldrig på det gemensamma. Vi tränar inte med syftet att lyckas i U 21-matcherna.
A-träningarna fokuserar ju på Allsvenskan och U19/17 på respektive lags matcher.

Så ser verkligheten ut och det kan ibland vara frustrerande, samtidigt finns det utmaningar i det.
Mot Hammarby lyckades jag inte vända den negativa känslan som spelarna tidigt fick i matchen. Jag kunde inte bryta passiviteten, försiktigheten, det stillastående och i bussen hem kollade jag på matchen igen (Målvakts-Donne är inte bara en eminent målvaktstränare, han ser också till att filma matcherna) och Donne, Ola R och jag satt längst fram i bussen, drack kaffe och pratade.

Buss genom kvällen, in i natten och jag somnade sent och var tillbaka på GFA vid 09.00 morgonen efter. Träning vid 10.00 och det handlade om att ingjuta mod i spelarna igen, pumpa igång livsandarna och det mjuknade upp, luckrades upp och snart fanns leendena där igen.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Martin Björkman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB