En hektisk vecka och först blev det stryk mot Gefle och tja, vad ska jag säga?
Vi spelade andefattigt. Utan tillräckligt många löpningar utan boll och när matchen fortskred gled den för varje minut över i Gefles favör.
Men – och jag har sagt det här tidigare – vi låter vår syn på en match präglas väldigt mycket av resultatet.
Gefle-matchen var hemsk, sa folk.
Häcken-matchen, helgen innan, var mycket bättre, tyckte folk.
Ändå skiljde det sig inte så mycket mellan de två matcherna.
Men en sak skiljde – mot Häcken var vi i ledning och mötte ett i folks ögon starkare lag. Då ser man på det med blida ögon.
Gefle ska man bara besegra. Punkt.
Min syn är att vi inte alls varit så bra som folk har velat ha det till när vi vunnit några matcher. Men inte heller så bottenlösa dåliga som man vill ha det till när vi förlorat.
Vi har problem att skapa klara målchanser. Vi löper för sällan i hög fart. Vi är stundom väldigt trygga med bollen. Och vi släpper sällan till en massa målchanser mot oss.
Så har det sett ut i många matcher.
Så också i dagens drabbning mot Sundsvall.
Bortalaget styrde händelserna en smula i första halvlek. Och hade de två fetaste lägena.
Men vi tog ledningen när Måns Söderkvist distanssköt in 1-0. Hur många skott från distans har vi satt i år? Ovanligt många!
Innan matchen hade jag poängterat att Sundsvall i förra omgången spelade en dag senare än vad vi gjorde och till det hade en lång resdag till Kalmar i går. Och ytterligare en sak, Sundsvall säkrade kontraktet i förra omgången och det var mycket som talade för att de gärna såg att det blev en mysig och bekväm match. Det skulle vi se till att det inte blev för dem, tyckte jag.
Fast jag ska medge, stora delar av matchen hade en träningsmatchkaraktär över sig. I andra halvlek tröttnade Sundsvall, vi kunde sätta 2-0 efter en hörna och Sundsvall orkade inte mobilisera någon forcering.
Och i den hektiska veckan meddelade jag att jag skulle sluta som assisterande tränare, trots att jag har ett år kvar på kontraktet.
Anledningen? Jag hade farhågor redan innan jag klev upp. Jag trivdes i U 19, det var lärorikt och jag ville inte vara en assisterande i mängden.
Jag har trivts att vara tillbaka i Allsvenskan igen. Men jag har samtidigt saknat att ha huvudansvaret, att få testa alla tusen idéer jag har i huvudet, att få testa allt det jag klurat på och utbildat och förkovrat mig med och därför ska det bli otroligt stimulerande och kul att få ta över vårt U 19-lag nästa säsong.
Jag har en vecka kvar som assisterande. Den 7 november börjar jag mitt nya jobb.

Bravida Arena och match mot Häcken och det var kallt, det var höstligt och vi fick göra en del förändringar i startelvan och det enda jag begärde av killarna innan matchen var att vi skulle hjälpa varandra.

Det är så lätt att fastna i sitt, att gå in i sig själv, men jag ville att de skulle prata med varandra. Om någon hade det lite tyngre, ge honom en klapp på axeln, ge honom ett uppmuntrande ord.
När vi värmde upp fokuserade vi på just det.
Och när matchen väl hade börjat fick vi möjlighet att testa vår uppmuntrande sida.
För vi tappade vår 1-0-ledning och vi tappade den på grund av individuella misstag, men vi stöttade varandra, vi gav varandra en klapp på axeln och vi lyckade vända tillbaka till 3-2.
Om det är en sak jag tycker killarna verkligen förbättrat under säsongen är det förståelsen av just de här sakerna. Hur mycket vi kan hjälpa varandra.
Matchen i sig, då?

Hm, vi hade ett visst grepp första 25, men utan att egentligen hota Häcken så mycket.
I slutet av första halvlek började Häcken hitta igenom oss, vi hamnade i defensiva situationer som inte kändes alldeles bekväma och tappade alltså till 2-1.
Det var ett mentalt tilltufsat gäng som satt i omklädningsrummet i pausen, men när Sebastian Starke Hedlund jobbade fram bollen till Tobbe Eriksson och Tobbe kvitterade direkt i andra halvlek fick vi en psykologisk klapp på axeln.

Måns Söderkvist kom in eftersom vi sökte ett tydligare hot bakom deras backlinje och vi fick omedelbart effekt. Måns kom fri, satte 3-2 och fortsatte sedan störa Häckens backlinje.
Men spelmässigt kopplade Häcken grepp på oss och vi på bänken satt med andan i halsen ett gäng gånger. Men den delvis nykomponerade backlinjen höll ut, vårt mittfält plockade andrabollar och Ole Söderberg visade återigen att han tagit sitt spel till stabilare nivåer.
Vi kom hem till Kalmar runt 02.00-tiden, sedan var det bara att pallra sig upp och kliva ut på Gastens konstgräs några timmar senare och köra en träning och jag fick med mig Jensa Nilsson (dagen efter match-träningar kör jag med assistans av Jensa) och vi fick igång killarna riktigt fint, det blev en sådan där överraskande go träning, trots trötta huvud och kroppar och trots ett ihållande och kyligt regn.

Buss mot Örebro och match mot ÖSK och vi har haft matchuppehåll på grund av landslagsspel och det är som det är med det, jag ser hellre klubblagsfotboll än landslagsfotboll, men sedan jag blev tränare förstår jag värdet i att våra landslag presterar bra, det ökar det allmänna intresset och Claes Eriksson ringde, spelarutvecklare på förbundet och också förbundskapten för våra 98:or och Claes uppdaterade mig angående 98:ornas senaste landskamper, vi hade två spelare med där, och sedan pratade vi lite generellt om U 21-serierna, det skiftar i nivå på matcherna, vissa klubbar ställer starka lag på benen, vissa ställer i princip sitt U 19-lag på benen, hur kommer man åt det, hur skapar man en stark matchmiljö åt landets största talanger och sedan lyssnade jag på Christian Kjellvanders nya platta, jag recenserade den i Barometern och för varje lyssning blev jag mer och mer övertygad om dess storhet.

Buss till Örebro, jag slumrar med huvudet mot fönsterrutan och framför mig sitter Peter Swärdh och sover, bakom mig hör jag målvaktstränar-Donne diskutera övningar med Fys-Carlén och jag tänker på Donne, vår målvaktstränare. Det var någon vecka sedan, vi var lediga dagen efter, men jag fick sms från några spelare, ”kan du köra extra med oss imorgon?” och det var klart att jag kunde göra det, jag började klura på hur träningen skulle se ut, en målvakt är ju gott att ha med och vid 21.30-tiden messade jag Donne, ”jag kör ett extrapass imorgon, går det att fixa en målvakt?” och Donne satte genast igång med jakten och efter en stund messade han: ”du har en målvakt imorgon, jag kommer också”.
En ledig dag, alltså. Ändå stod Donne där på planen. Bara för att jag ville ha en målvakt till mina övningar. En klippa!

Buss till Örebro och jag funderar på min tränarframtid, hur ser den ut, vad finns det för möjligheter och jag börjar forma en målbild i mitt huvud, jag vet att jag vill vara i en miljö där höga ambitioner är en självklarhet och där man har väldigt högt i tak och där man hela tiden utvärderar det man håller på med och jag tänker på Raymond Verheijen, briljant föreläsare och fitnesscoach, som brukar prata om att fotbollsvärlden är bekväm och konservativ och när man använder objektiva sanningar om träning och metoder slår folk bakut och tar det personligt och så avstannar diskussionen.
Men jag lägger mina funderingar åt sidan.

Match mot ÖSK och 100 % fokus på att peppa killarna och på att skapa energi i gruppen.
Behrn Arena sprakar inte av eufori, det är höst och kallt och bara drygt 5000 åskådare och det är en tämligen sömnig första halvlek där vi är bättre än ÖSK, men där vi spelar aningen för sakta och aningen för ofta framför ÖSK:s backlinje för att bli farliga, men vi sätter 1-0 och ÖSK-spelarna ser disharmoniska ut Andra halvlek hinner knappt börja innan vi märker att Alexander Axén och hans team har skruvat upp hemmaspelarna, ÖSK vinner plötsligt alla dueller och efter två minuter dundrar Gerzic in kvitteringen.

Vi hamnar alltför ofta på mellanhand och vi klurar på förändringar, drag vi kan göra för att förändra matchbilden, men då blir Marko frilägesutvisad.
ÖSK får tid och yta och Astrit och Gerzic och Besara dominerar och vi tvingas ödsla kraft på att täcka ytor. Strax efter utvisningen kommer ÖSK:s 2-1-mål och vi orkar inte resa oss.
Nu tung och lång hemresa.

Visst hade vi ett starkt centralt mittfält under några år i slutet av 00-talet.
Men frågan är om vi NÅGONSIN har haft ett bättre centralt mittfält än vad vi har för tillfället?
Åtminstone inte när Rasmus är i slag och orkar spela på den nivån han vill vara.
Jag vet, vi spelar 4-4-2, men Rasmus, Ismael och Romario lyder inte alltid och gör det till något som mer liknar en trea centralt. Med Rasmus som aningen droppande och Ismael och Romario framför. Idag mot Blåvitt var det makalöst trevligt att skåda deras insats, framför allt i första halvlek.
Det är liksom bara att låta dem gå ut på planen, säga åt Rasmus att ta ett extra stort ansvar och sedan lutar man sig tillbaka på bänken.

Match mot Blåvitt. Tabellfyra och sju poäng före oss, men med en säsong som ändå är en besvikelse med IFK Göteborgs mått mätt.
På matchuppvärmningen, som jag alltid leder ihop med Carlén (fystränare) och Pierre (mångsysslare) försökte jag ena gruppen. Jag vet att det ibland blir mest klyschor innan matcher, men jag försöker ge spelarna en känsla, något att förhålla sig till och jag försöker säga sådant som jag som spelare växte av att höra.

Jag sa att vi skulle göra det enkelt. Att om bollen spelades framåt, skulle vi snabbt förflytta oss framåt. Om bollen spelades i sidled, skulle vi förflytta oss blixtsnabbt i sidled. Och – inte minst – om bollen spelades över oss och bakåt skulle vi snabbt ta oss hem, bli kompakta, vinna andrabollen och kväva Blåvitt.
Blev jag bönhörd? You bet!
Det var en formidabel arbetsinsats i första halvlek.
Blåvitt fick aldrig en lugn stund och när vår trio centralt började hitta varandra gled matchen över i vår favör.

När Antonsson fanns i laget hade vi ett vasst djupledsspel. Det har vi tappat. Men den senaste tiden har vi plockat fram ett distansskytte av hög klass.
Samtliga mål idag kom från skott utifrån. Hur ofta sker det?
Vi hade sex skott på mål, fyra gick in.
Så trots att vi ägde det mesta av spelet, skapade vi inte så konkreta målchanser, men vi gick till halvtidsvila med en 3-0-ledning.
Makalöst!

Blåvitt gjorde två byten till andra halvlek och Tom Petersson kom in och gav stadga åt deras mittfält och vi tappade ork och kraft och plötsligt fick Blåvitt-spelare mer tid och yta, men vi fredade oss tämligen bra, men till slut kom 3-1 och efter det fick Ole Söderberg göra en riktigt vass räddning på en frispark (puh!) och istället knorrade inbytte Eid snyggt in 4-1 från distans.

Segern var klar, trodde vi, men Hysén bökade in 4-2 och så plötsligt var det nära, nära att Blåvitt också gjorde 4-3, men vi höll undan.
Det är en märklig serie, plötsligt har vi häng på fjärdeplatsen. Trots att vi inte känt att vi har haft stadga i vår prestation, trots att vi sällan känt att vi var formidabla i 90 minuter och trots att vi under större delen av serien mest ängsligt tittat nedåt.
Men förutom topp 3 är det en jämn serie och ett par segrar – som inte är en omöjlighet att ta när man får flyt och marginaler går ens väg – förändrar tabelläget drastiskt.
Just nu har vi också en hel del flyt med övriga resultat. Exempelvis slog DIF ÖSK idag och Gefle kvitterade i slutminuterna mot Elfsborg.

Samtidigt, killarna har jobbat hårt för att ta sig hit. När det svajade som mest strax innan sommaren valde spelarna att ta sitt ansvar och oavsett vad man tyckte och tänkte om saker och ting valde spelarna att sluta sig samman.
Andra lag, andra klubbar och andra spelare har valt andra vägar.
Och också en dag som denna, Ole Söderberg har fått kritik och spott och spe. Men han har jobbat stenhårt ihop med Donald Arvidsson – målvaktstränaren. Det har givit resultat.

En parantes – jag vet inte hur många bollar jag stått och slängt till framför allt Ismael och Romario under året på träningarna. Framifrån, bakifrån, från sidan, över, under och nästan igenom dem och kravet har varit att de ska avsluta på ett tillslag.
När nu Romario sätter allt från distans knyter jag näven och tänker att det kanske, kanske beror, åtminstone en pytteliten del, på alla de där kasten. Fåfängt klappar jag mig själv på axeln.
Det gäller att boosta sig för det som man kan boosta sig för.
Efter matchen messade Alvbåge och tyckte att Blåvitt verkligen var bortspelade i första halvlek. Jag höll med…