En hektisk vecka och först blev det stryk mot Gefle och tja, vad ska jag säga?
Vi spelade andefattigt. Utan tillräckligt många löpningar utan boll och när matchen fortskred gled den för varje minut över i Gefles favör.
Men – och jag har sagt det här tidigare – vi låter vår syn på en match präglas väldigt mycket av resultatet.
Gefle-matchen var hemsk, sa folk.
Häcken-matchen, helgen innan, var mycket bättre, tyckte folk.
Ändå skiljde det sig inte så mycket mellan de två matcherna.
Men en sak skiljde – mot Häcken var vi i ledning och mötte ett i folks ögon starkare lag. Då ser man på det med blida ögon.
Gefle ska man bara besegra. Punkt.
Min syn är att vi inte alls varit så bra som folk har velat ha det till när vi vunnit några matcher. Men inte heller så bottenlösa dåliga som man vill ha det till när vi förlorat.
Vi har problem att skapa klara målchanser. Vi löper för sällan i hög fart. Vi är stundom väldigt trygga med bollen. Och vi släpper sällan till en massa målchanser mot oss.
Så har det sett ut i många matcher.
Så också i dagens drabbning mot Sundsvall.
Bortalaget styrde händelserna en smula i första halvlek. Och hade de två fetaste lägena.
Men vi tog ledningen när Måns Söderkvist distanssköt in 1-0. Hur många skott från distans har vi satt i år? Ovanligt många!
Innan matchen hade jag poängterat att Sundsvall i förra omgången spelade en dag senare än vad vi gjorde och till det hade en lång resdag till Kalmar i går. Och ytterligare en sak, Sundsvall säkrade kontraktet i förra omgången och det var mycket som talade för att de gärna såg att det blev en mysig och bekväm match. Det skulle vi se till att det inte blev för dem, tyckte jag.
Fast jag ska medge, stora delar av matchen hade en träningsmatchkaraktär över sig. I andra halvlek tröttnade Sundsvall, vi kunde sätta 2-0 efter en hörna och Sundsvall orkade inte mobilisera någon forcering.
Och i den hektiska veckan meddelade jag att jag skulle sluta som assisterande tränare, trots att jag har ett år kvar på kontraktet.
Anledningen? Jag hade farhågor redan innan jag klev upp. Jag trivdes i U 19, det var lärorikt och jag ville inte vara en assisterande i mängden.
Jag har trivts att vara tillbaka i Allsvenskan igen. Men jag har samtidigt saknat att ha huvudansvaret, att få testa alla tusen idéer jag har i huvudet, att få testa allt det jag klurat på och utbildat och förkovrat mig med och därför ska det bli otroligt stimulerande och kul att få ta över vårt U 19-lag nästa säsong.
Jag har en vecka kvar som assisterande. Den 7 november börjar jag mitt nya jobb.