Som går att lyssna på här.

Året är snart slut och det är, som alltid vid denna tidpunkt, summeringens tid.
Jag samlar alltid mina favoritlåtar i en Spotifylista och tidigare listade jag även de bästa skivorna. Det har jag inte gjort i år.

Men Spotifylistan kan ni lyssna på

.
Och när det gäller plattor har jag gillat exempelvis Suede, Weeping Willows, Avantgardet, Jonas Lundqvist, Sturgill Simpson, Christian Kjellvander, Kent, Júníus Meyvant och Maria Andersson, men jag är ju numera som många andra, det vill säga en låtlyssnare och ej albumlyssnare.
Med ett visst undantag.

Peter Lemarc. Och då i vinylformatet. Min vän Janne Nordström har tagit omslagsbilden och också bilderna inne i konvolutet och jag känner mig inte det minsta partisk när jag säger att Janne är ett geni. För han är ett geni. Omslagsbilden på Peter är fantastisk.
När jag intervjuade Peter 2012 pratade han om att han verkligen ville skapa album. Som man satte sig ner och lyssnade på och plockade fram texterna. Det fina med vinyl, menade Peter, var att man var tvungen att vända på skivan. Då kunde man gå och kissa, fylla på vinglaset och sedan lyssna igen.
Lemarcs skiva är riktigt bra och i vinylformatet, med Jannes bilder och texterna, blir det som ett konstverk.

Summeringstider och jag ser tillbaka på ett märkligt yrkesår inom fotbollen. Att jag känner så vet ni som följer bloggen och som har läst intervjuer med mig i år. Jag har liksom inte kunnat dölja hur jag upplevt det. Att vara assisterande blev inte så utvecklande som jag hade hoppats. Jag hade förhoppningen att kunna insupa en helvetisk massa kunskap, men så blev inte fallet. Jag hade säkert själv en del i det, som jag nämnt blev jag frustrerad och kände mig låst och det är sällan ett bra inlärningstillstånd.
Men, men, jag är en smula stolt över att jag inte stannade kvar i det där, att jag inte blev bekväm eller mätt utan istället tog tag i min situation.

Samtidigt som jag gått tränarutbildning på Bosön i höst läser jag också Idrottspsykologi på GIH och i går kväll var det hemtentamen. Klockan 18 publicerades frågorna och sedan skrev och skrev och skrev jag i drygt fyra timmar och det var en härlig känsla. Att tvingas fundera, vända ut och in på sina resonemang och att få göra det med tidspress. 80 % av mig har nog alltid gillat tentor, när man är väl förberedd är det skönt att få visa vad man kan. 20 % av mig känner en ambivalens.
Att ämnet sedan är rasande intressant – både för mig själv som människa och som fotbollstränare – gör inte saken sämre.

Apropå Kent – jag skrev en krönika om Kents avsked i Barometern, ni kan läsa den här.

(Om ni vill hoppa över Jocke Bergs avskedstal börjar låten efter 6.49)

Ännu en stor artist har lämnat oss. Han må inte vara världskänd, men det förtar inte magnituden i hans gärning.
Sven Zetterberg var en av Sveriges bästa artister, alla kategorier, men har nu gått bort.
Eftersom Zetterberg främst sjöng soul och blues är han ett namn som aldrig sålt de där mängderna av skivor eller spelats så ofta i radio. Eller, för den delen, laddats ner digitalt eller streamats.
Men vi som såg honom live eller köpte hans skivor, vi blev förälskade.
Jag kom i kontakt med hans musik när jag recenserade blueskonserter åt Barometern. Jag blev i princip ditkommenderad, ofta var konserterna på nuvarande Stars and Stripes och det var många gånger monstruöst långa gitarrsolon som jag fick skåda. Av artister som jag inte hade koll på.
Men så en kväll uppträdde Sven Zetterberg.
Och han sjöng hjärtat ur sig själv.
När man ser stort artistskap så bara vet man. Allt känns självklart. Så var det med Sven Zetterberg.
Han återkom flera gånger till Kalmar och aldrig, aldrig såg jag en dålig spelning av honom.
Hans skivor höll generellt samma höga klass och han släppte en platta så sent som i år.
Jag minns när jag intervjuade honom en gång. Det var inför en spelning på Bluesfestivalen i Mönsterås. Jag ringde av någon anledning från en fast telefon på Fredriksskans, hem till hans lägenhet i Södertälje och han visade sig vara en fantastiskt trevlig man. Vi pratade länge och vi pratade både om musik och fotboll.
Nu har han alltså somnat in. Hjärtat orkade inte mer.
Tack för musiken.

Ett mer bluesigt klipp från 2012, där Sven Zetterberg visar sin skicklighet med gitarren)

Jag läser Nannes bok – som Benny Haag snyggt skrivit – och jag kommer på mig själv med att imponeras en smula. Över att den är så pass bra (jag har läst ett gäng böcker om svenska idrottspersonligheter som är väldigt mycket sämre)  och över den resa Nanne själv har gjort. Det är jag ju egentligen inte förvånad över, det har jag ju själv fått skåda på nära håll, men det slår mig när jag läser boken att han verkligen tagit ansvar för sin personliga utveckling, vilket alltså synts i hans ledarskap.

Många tror ju att Nannes och min relation var problemfri, men jag har tidigare berättat att det ofta varit konflikter, diskussioner och en hel del irritation. Han har haft sina kritiska synpunkter på hur jag agerat och jag har haft mina kritiska synpunkter på hur han har agerat (eller kanske inte agerat i vissa situationer).
Fast när saker och ting ställts på sin spets har lojaliteten alltid funnits där. Jag känner emellertid att relationen har varit sådan att vi har kunnat prata om varandras bra OCH mindre goda sidor.

(Träningsläger i Italien, 2003)

Väldigt mycket av det som diskuteras i dag inom svensk fotboll tog Nanne upp för 10-15 år sedan. Jag märker när jag själv funderar på bitar i min tränarroll att det berörde Nanne i sitt ledarskap 1998 eller 2004. Det är imponerande.

Nannes styrka är just i ledarskapet. Där har han aldrig stått still, utan konstant tagit små, små kliv och jag har gillat att han har vågat peka ut en riktning, att han nästan dumdristigt försökt att ta på sig en roll som lok som drar svensk fotboll framåt.
Det är inspirerande och nödvändigt.
Samtidigt, nu slår det tillbaka på honom själv. Om han säger att ”vi ska spela framtidens fotboll” är det med den blicken folk tittar på hans lag. Att Nanne menar att det är en vision, att på sikt nå dit, glöms bort och när hans lag då har en svag match är det väldigt enkelt att håna Nanne och skratta åt diskrepansen mellan hur det ser ut just nu och framtidsvisionen.

Det är något som blivit tydligt för mig i år. Att tränare som inte säger ett skit i media kommer lindrigt undan. Inget vet vad de står för, inget vet vad de vill och därmed kan man inte kritisera dem.
Men är det så vi vill ha det? Identitetslöst och anonymt?

Frågan är vilken tränare jag blir i media. Jag tror och hoppas att jag kommer vara en ärlig sådan, som säger det jag tycker och tänker. Eller blir också jag en grå mussla som bara försöker undkomma eventuell kritik genom att inte stå för någonting.

Hammarby IF sparkade Nanne och tja, jag kan inte bedöma om det är rätt eller fel. Jag tror att Nanne lämnar med en känsla av att trots allt uppfyllt sitt uppdrag. Han har skapat stabilitet i en kaotisk förening.

Och det ska bli intressant att se vad har yrkesmässigt tar sig an nästa gång.

Det kan ha varit den 26:e koppen kaffe idag. På riktigt.
Jag är på diplomkursen på Advanced, den näst högsta tränarutbildningen i Sverige och vi är på Bosön i dagarna fem och jag och IFK Kalmar-Jonas tog bilen upp kvällen innan kursstarten och vi fick sällskap av Joel från Jönköping Södra och Jacob, avgående akademichef från Mjällby AIF och på inrådan av IFK Lidingös starke man, Ernesto, tog vi en kvällskebab på ett lokalt hak innan vi laddade för hektiska dagar.
Och det blir mängder av kaffe under utbildningen.
Vid varje paus fyller man på sin mugg och till slut blir det som en snuttefilt, man blir orolig om man inte kan sippa på kaffe.

Magnus Andersson, spelande tränare i TFF, berömde mitt skägg och jag fick snart ytterligare komplimanger och när till och med nämnde Ernesto – med ett skägg att dö för – tyckte att skägget gav mig ”karaktär” förstod jag att jag hade gjort succé.
Magnus Andersson nämnde för övrigt att jag aldrig behövde en gps kopplad till mig för att se hur mycket jag löpte i matcher. Det hade räckt om domaren hade haft gps. Jag följde ju domaren i 90 minuter, sa Magnus. Jag var också ett levande bevis på att det verkligen gick att påverka domaren, menade han. Jag överöste domaren med mina åsikter i 90 minuter och ofta fick jag dem på min sida.
Jag tror aldrig att jag har fått en finare komplimang.

Sedan blev det praktik och teori och vi var igång från 08.30 på morgonen till 20-tiden på kvällen de flesta dagarna och sedan försökte Daniel från ÖSK, Jacob från MAIF, Andreas från TFF och undertecknad att klämma in ett träningspass här och där och ni förstår att det blev långa dagar.
Men givande dagar.

Även om väldigt mycket av teorin inte direkt är nydanande och även om praktiken ibland kan bli svår att överföra till min vardag – vi har en övningstrupp vi aldrig tidigare träffat, det är ofta unga killar och tjejer och vi ska på 15 minuter hinna lära känna dem, få dem att förstå syftet med övningen, korrigera och förstärka när spelarna gör fel eller rätt och sedan summera det utförda och allt utifrån SvFF:s riktlinjer – är det förbannat nyttigt att utsätta sig för aningen obekväma situationer och pröva sitt ledarskap. Och all teori gör att man tvingas reflektera över sina egna åsikter.

Det är en riktigt bra grupp av karaktärer som jag har förmånen att gå Advanced ihop med. Vi kommer från olika delar av landet, vi är verksamma på olika nivåer inom fortbollen, men det är verkligen ett öppet klimat där vi vågar blotta oss och dela med oss av våra egna erfarenheter. Att vara fotbollstränare är ett speciellt yrke och det är inte alltid det enklaste att få det att gå ihop med de övriga delarna av tillvaron. Många jobbar heltid, har sedan träningar med sina lag på eftermiddagen/kvällen och är hemma hos sina familjer först framåt 20-tiden. Och på helger är det matcher. Till det får man snabbt kritik av föräldrar, rådgivare och spelare när de tycker att de blivit orättvist behandlade.
Det är lätt att känna sig ensam.
Men på Bosön fanns en fin gemenskap och det var värdefullt att ta del av varandras fotbollsliv.
Och jag inser att min tränartillvaro är väldigt mycket ”lättare” än många andras.

Diskussionerna blev ibland riktigt nördiga. Som vad är ”utstrålning”, kan man mäta den, kan man koppla den till ett specifikt beteende? Eller hur ska man – om man nu ska det? – instruera när man ber en spelare göra riktningsförändring i form av ett hopp till vänster?
Vissa tyckte att ALLT ska kunnas förklaras och mätas och instrueras, jag är nog någonstans mitt emellan.

På torsdagen blev det en trevlig avslutningsmiddag och när vi summerade veckan konstaterade vi att rollspelet mellan Esbjörn (skånefotbollens Zlatan – fast i form av tränare) och Poya (huvudtränare i Dalkurd) var en av veckans höjdpunkter. Esbjörn spelade en Tipselittränare som skulle ha ett individuellt samtal med en bångstyrig stjärnspelare (Poya) som inte ville vara kvar i laget. Esbjörn skulle följa de fem stegen som finns för ett individuellt samtal och det skulle mynna ut i en samförståelse.

Det blev en briljant teaterakt där de fem stegen kanske inte alltid följdes till punkt och pricka, men där båda fick oss att vråla av skratt. Inte minst när Esbjörn skulle få Poya att knyta an till Esbjörns resonemang, få honom att känna just samhörighet och frågade ”Gillar du mig som tränare?” och givetvis förväntade sig att få ett ”ja” till svar, ett svar han sedan skulle kunna bygga vidare på.
Men Poya svarade ”nej”.
Det blev en stunds tystnad.
– EXAKT, kontrade Esbjörn med emfas och la till: ”Jag gillar inte dig heller, därför måste du sköta dig så att du kan bli uppflyttad i A-laget och vi slipper varandra.”
Briljant. Får man inte det svaret man vill ha kan man låtsas att det var det svaret man ville ha.

Nu blir det några dagars semester.

A-truppen har fortfarande ledigt och efter den sista träningen i början av november har jag inte tänkt så mycket på A-verksamheten. Vi tränade två dagar efter AIK-matchen, sedan försvann spelarna och övriga tränare på semester.
Det blev ett abrupt slut, men också rätt skönt. Jag var trött på assisteranderollen och allt den gjorde med mig som tränare.

Jag tog dock med Emin och Filip till ett lunchpass hos Crossfit Kalmar. Det var ett teampass där man körde tre och tre. Passet bestod av en Cindyvariant där en person först gjorde ett varv av Cindy (5 pullups, 10 pushups, 15 airsquats), sedan körde person två ett varv och slutligen person tre ett varv. Så höll vi på i 45 minuter.
Jag tror vi hann 22 varv var och även om både Emin och Filip fick justera pullupsen och också armhävningarna (ibland) betydde det att de gjorde 110 pullups, 220 pushups och 330 airsquats på 45 minuter.
Hyfsad overload.

Jag är numera tämligen van vid den typen av träningen, men både Emin och Filip var förstörda i flera dagar efter. De kunde knappt lyfta armarna…
Jag har tuffat på med U 19 och ibland har vi gästats av några av ungtupparna från A-truppen. Jag blir alltid lika glad när Herman, Svante och de andra hör av sig och frågar om de får vara med på min träning.
Det får de, givetvis. Och det är härligt att se deras attityd. Det spelar ingen roll att de kommer från A-truppen, de behandlar träningen som om den vore den viktigaste i deras liv och jag älskar att se det. Och det känns lite som när ens barn uppför sig så som man har uppfostrat dem till att göra.

En bra låt från 2016.