Året är snart slut och det är, som alltid vid denna tidpunkt, summeringens tid.
Jag samlar alltid mina favoritlåtar i en Spotifylista och tidigare listade jag även de bästa skivorna. Det har jag inte gjort i år.

Men Spotifylistan kan ni lyssna på

.
Och när det gäller plattor har jag gillat exempelvis Suede, Weeping Willows, Avantgardet, Jonas Lundqvist, Sturgill Simpson, Christian Kjellvander, Kent, Júníus Meyvant och Maria Andersson, men jag är ju numera som många andra, det vill säga en låtlyssnare och ej albumlyssnare.
Med ett visst undantag.

Peter Lemarc. Och då i vinylformatet. Min vän Janne Nordström har tagit omslagsbilden och också bilderna inne i konvolutet och jag känner mig inte det minsta partisk när jag säger att Janne är ett geni. För han är ett geni. Omslagsbilden på Peter är fantastisk.
När jag intervjuade Peter 2012 pratade han om att han verkligen ville skapa album. Som man satte sig ner och lyssnade på och plockade fram texterna. Det fina med vinyl, menade Peter, var att man var tvungen att vända på skivan. Då kunde man gå och kissa, fylla på vinglaset och sedan lyssna igen.
Lemarcs skiva är riktigt bra och i vinylformatet, med Jannes bilder och texterna, blir det som ett konstverk.

Summeringstider och jag ser tillbaka på ett märkligt yrkesår inom fotbollen. Att jag känner så vet ni som följer bloggen och som har läst intervjuer med mig i år. Jag har liksom inte kunnat dölja hur jag upplevt det. Att vara assisterande blev inte så utvecklande som jag hade hoppats. Jag hade förhoppningen att kunna insupa en helvetisk massa kunskap, men så blev inte fallet. Jag hade säkert själv en del i det, som jag nämnt blev jag frustrerad och kände mig låst och det är sällan ett bra inlärningstillstånd.
Men, men, jag är en smula stolt över att jag inte stannade kvar i det där, att jag inte blev bekväm eller mätt utan istället tog tag i min situation.

Samtidigt som jag gått tränarutbildning på Bosön i höst läser jag också Idrottspsykologi på GIH och i går kväll var det hemtentamen. Klockan 18 publicerades frågorna och sedan skrev och skrev och skrev jag i drygt fyra timmar och det var en härlig känsla. Att tvingas fundera, vända ut och in på sina resonemang och att få göra det med tidspress. 80 % av mig har nog alltid gillat tentor, när man är väl förberedd är det skönt att få visa vad man kan. 20 % av mig känner en ambivalens.
Att ämnet sedan är rasande intressant – både för mig själv som människa och som fotbollstränare – gör inte saken sämre.

Apropå Kent – jag skrev en krönika om Kents avsked i Barometern, ni kan läsa den här.

(Om ni vill hoppa över Jocke Bergs avskedstal börjar låten efter 6.49)