Det kan ha varit den 26:e koppen kaffe idag. På riktigt.
Jag är på diplomkursen på Advanced, den näst högsta tränarutbildningen i Sverige och vi är på Bosön i dagarna fem och jag och IFK Kalmar-Jonas tog bilen upp kvällen innan kursstarten och vi fick sällskap av Joel från Jönköping Södra och Jacob, avgående akademichef från Mjällby AIF och på inrådan av IFK Lidingös starke man, Ernesto, tog vi en kvällskebab på ett lokalt hak innan vi laddade för hektiska dagar.
Och det blir mängder av kaffe under utbildningen.
Vid varje paus fyller man på sin mugg och till slut blir det som en snuttefilt, man blir orolig om man inte kan sippa på kaffe.

Magnus Andersson, spelande tränare i TFF, berömde mitt skägg och jag fick snart ytterligare komplimanger och när till och med nämnde Ernesto – med ett skägg att dö för – tyckte att skägget gav mig ”karaktär” förstod jag att jag hade gjort succé.
Magnus Andersson nämnde för övrigt att jag aldrig behövde en gps kopplad till mig för att se hur mycket jag löpte i matcher. Det hade räckt om domaren hade haft gps. Jag följde ju domaren i 90 minuter, sa Magnus. Jag var också ett levande bevis på att det verkligen gick att påverka domaren, menade han. Jag överöste domaren med mina åsikter i 90 minuter och ofta fick jag dem på min sida.
Jag tror aldrig att jag har fått en finare komplimang.

Sedan blev det praktik och teori och vi var igång från 08.30 på morgonen till 20-tiden på kvällen de flesta dagarna och sedan försökte Daniel från ÖSK, Jacob från MAIF, Andreas från TFF och undertecknad att klämma in ett träningspass här och där och ni förstår att det blev långa dagar.
Men givande dagar.

Även om väldigt mycket av teorin inte direkt är nydanande och även om praktiken ibland kan bli svår att överföra till min vardag – vi har en övningstrupp vi aldrig tidigare träffat, det är ofta unga killar och tjejer och vi ska på 15 minuter hinna lära känna dem, få dem att förstå syftet med övningen, korrigera och förstärka när spelarna gör fel eller rätt och sedan summera det utförda och allt utifrån SvFF:s riktlinjer – är det förbannat nyttigt att utsätta sig för aningen obekväma situationer och pröva sitt ledarskap. Och all teori gör att man tvingas reflektera över sina egna åsikter.

Det är en riktigt bra grupp av karaktärer som jag har förmånen att gå Advanced ihop med. Vi kommer från olika delar av landet, vi är verksamma på olika nivåer inom fortbollen, men det är verkligen ett öppet klimat där vi vågar blotta oss och dela med oss av våra egna erfarenheter. Att vara fotbollstränare är ett speciellt yrke och det är inte alltid det enklaste att få det att gå ihop med de övriga delarna av tillvaron. Många jobbar heltid, har sedan träningar med sina lag på eftermiddagen/kvällen och är hemma hos sina familjer först framåt 20-tiden. Och på helger är det matcher. Till det får man snabbt kritik av föräldrar, rådgivare och spelare när de tycker att de blivit orättvist behandlade.
Det är lätt att känna sig ensam.
Men på Bosön fanns en fin gemenskap och det var värdefullt att ta del av varandras fotbollsliv.
Och jag inser att min tränartillvaro är väldigt mycket ”lättare” än många andras.

Diskussionerna blev ibland riktigt nördiga. Som vad är ”utstrålning”, kan man mäta den, kan man koppla den till ett specifikt beteende? Eller hur ska man – om man nu ska det? – instruera när man ber en spelare göra riktningsförändring i form av ett hopp till vänster?
Vissa tyckte att ALLT ska kunnas förklaras och mätas och instrueras, jag är nog någonstans mitt emellan.

På torsdagen blev det en trevlig avslutningsmiddag och när vi summerade veckan konstaterade vi att rollspelet mellan Esbjörn (skånefotbollens Zlatan – fast i form av tränare) och Poya (huvudtränare i Dalkurd) var en av veckans höjdpunkter. Esbjörn spelade en Tipselittränare som skulle ha ett individuellt samtal med en bångstyrig stjärnspelare (Poya) som inte ville vara kvar i laget. Esbjörn skulle följa de fem stegen som finns för ett individuellt samtal och det skulle mynna ut i en samförståelse.

Det blev en briljant teaterakt där de fem stegen kanske inte alltid följdes till punkt och pricka, men där båda fick oss att vråla av skratt. Inte minst när Esbjörn skulle få Poya att knyta an till Esbjörns resonemang, få honom att känna just samhörighet och frågade ”Gillar du mig som tränare?” och givetvis förväntade sig att få ett ”ja” till svar, ett svar han sedan skulle kunna bygga vidare på.
Men Poya svarade ”nej”.
Det blev en stunds tystnad.
– EXAKT, kontrade Esbjörn med emfas och la till: ”Jag gillar inte dig heller, därför måste du sköta dig så att du kan bli uppflyttad i A-laget och vi slipper varandra.”
Briljant. Får man inte det svaret man vill ha kan man låtsas att det var det svaret man ville ha.

Nu blir det några dagars semester.