Jag läser Nannes bok – som Benny Haag snyggt skrivit – och jag kommer på mig själv med att imponeras en smula. Över att den är så pass bra (jag har läst ett gäng böcker om svenska idrottspersonligheter som är väldigt mycket sämre)  och över den resa Nanne själv har gjort. Det är jag ju egentligen inte förvånad över, det har jag ju själv fått skåda på nära håll, men det slår mig när jag läser boken att han verkligen tagit ansvar för sin personliga utveckling, vilket alltså synts i hans ledarskap.

Många tror ju att Nannes och min relation var problemfri, men jag har tidigare berättat att det ofta varit konflikter, diskussioner och en hel del irritation. Han har haft sina kritiska synpunkter på hur jag agerat och jag har haft mina kritiska synpunkter på hur han har agerat (eller kanske inte agerat i vissa situationer).
Fast när saker och ting ställts på sin spets har lojaliteten alltid funnits där. Jag känner emellertid att relationen har varit sådan att vi har kunnat prata om varandras bra OCH mindre goda sidor.

(Träningsläger i Italien, 2003)

Väldigt mycket av det som diskuteras i dag inom svensk fotboll tog Nanne upp för 10-15 år sedan. Jag märker när jag själv funderar på bitar i min tränarroll att det berörde Nanne i sitt ledarskap 1998 eller 2004. Det är imponerande.

Nannes styrka är just i ledarskapet. Där har han aldrig stått still, utan konstant tagit små, små kliv och jag har gillat att han har vågat peka ut en riktning, att han nästan dumdristigt försökt att ta på sig en roll som lok som drar svensk fotboll framåt.
Det är inspirerande och nödvändigt.
Samtidigt, nu slår det tillbaka på honom själv. Om han säger att ”vi ska spela framtidens fotboll” är det med den blicken folk tittar på hans lag. Att Nanne menar att det är en vision, att på sikt nå dit, glöms bort och när hans lag då har en svag match är det väldigt enkelt att håna Nanne och skratta åt diskrepansen mellan hur det ser ut just nu och framtidsvisionen.

Det är något som blivit tydligt för mig i år. Att tränare som inte säger ett skit i media kommer lindrigt undan. Inget vet vad de står för, inget vet vad de vill och därmed kan man inte kritisera dem.
Men är det så vi vill ha det? Identitetslöst och anonymt?

Frågan är vilken tränare jag blir i media. Jag tror och hoppas att jag kommer vara en ärlig sådan, som säger det jag tycker och tänker. Eller blir också jag en grå mussla som bara försöker undkomma eventuell kritik genom att inte stå för någonting.

Hammarby IF sparkade Nanne och tja, jag kan inte bedöma om det är rätt eller fel. Jag tror att Nanne lämnar med en känsla av att trots allt uppfyllt sitt uppdrag. Han har skapat stabilitet i en kaotisk förening.

Och det ska bli intressant att se vad har yrkesmässigt tar sig an nästa gång.