Ny helg och ny utbildning och även om det är tufft och ibland segt att åka iväg och liksom inte hinna landa hemma är det ovärderligt att få de där utbildningsmöjligheterna.
Jag tycker att vi inom svensk fotboll ofta utbildar oss för lite.
Jag är ju grymt Verheijen-inspirerad i den bemärkelsen. Han anser ju att fotbollsvärlden är eftersatt, att bekvämlighet råder, att alla tror att de är experter och att det är enkelt att vara tränare och när man väl nått en position är man inte så intresserad av att förkovra sig. Och eftersom de flesta lever efter det här inom fotbollen blir bekvämligheten norm.

Det är ju inte ordagrant så Verheijen har sagt och uttryckt det, det är min tolkning av budskapet.
Hur som helst, jag och Festim, vår hungrige talangutvecklare, satte oss i KFF-bilen vid 05.30 och tuffade sedan till Serneke Arena – vilken anläggning! – i Göteborg för att medverka på Nordisk Tränarkonferens.

På vägen hade vi otroligt bra diskussioner – om fotboll, fotboll och givetvis Kalmar FF.
Väl framme i Göteborg minglade vi en stund med övriga deltagare. Det var idel tränare från Tipselitverksamheten och vi känner ju varandra hyfsat väl. Vissa nickade man till, vissa tog man i hand och vissa fick en klapp på axeln och Patrik Bagarn Rosengren dök upp från Mjällby AIF och det var gott att se honom igen.

Stefan Lundin välkomsttalade, sedan blev det lunch och vi pratade om Kalmar FF 2004, då vi körde med fyra mittbackar i backlinjen; Tobinho, Jocke Lantz, Bagarn och Micke Eklund.
”Det var ingen som kunde trixa till tre i den backlinjen”, skrockade Bagarn.

Efter lunchen var det paneldebatt. Stefan Lundin grillade Lars Lagerbäck, Janne Andersson och Håkan Ericsson och många saker som sades var enkla, tydliga och vassa och vid ett tillfälle ryckte jag till, det var Janne Andersson som berättade att han och IFK Norrköping ansåg att skolan var viktig för unga spelare. Han berättade att Linus Wahlqvist fick specialundervisning så att han hann med att sköta skolan och att han såg ett samband mellan beteende vid sidan av planen och beteende på planen. Det var till och med så att de inte lät spelare som misskötte skolan träna med A-laget. Och, sa Janne, om en spelare började missköta skolan var det lätt hänt att han snart också misskötte fotbollen.
Det var precis mina åsikter i frågan. Jag har nog sagt exakt så i en del intervjuer. Och det var precis det jag har försökt att initiera i Kalmar och det är precis det som jag fått med i vår Akademivision. Det var fantastiskt att höra vår förbundskapten yttra identiska åsikter.

När paneldebatten var slut gick jag förbi Janne Andersson, han såg mig och vi tog i hand och jag berömde hans panelinsats och han svarade att han gillade det han hade läst att jag hade sagt i en intervju, om beteende och skola, det var viktigt, tyckte han och jag sa att jag ska ta med mig det hem till våra spelare, att jag ska ge tyngd åt det jag tjatar om för mina spelare med Jannes ord i ryggen.

Konferensen pågick i tre dagar och Festim och jag var som svampar som sög åt oss allt. Två argentinska tränare, Jose O. Vazquez och Cristian F. Solari, verksamma i Velez Sarsfield och Boca Juniors, visade hur man jobbar i Argentina och jag iakttog noga. Vi lyssnade på Paul McGuinness, tidigare U 18-tränare i Manchester Uniteds och fick berättat för oss vad han ansågs vara framgångsnycklar i talangutveckling och när vi svenska tränarna återsamlades för att summera våra intryck kunde inte jag låta bli att vädra min åsikt, ”är vi inte förbannat bekväma inom allsvensk fotboll?” och det blev knäpptyst.

Efter viss tvekan smög det fram ett visst medhåll och sedan klev Björn Andersson, scout i Bayern München, upp på scenen och då blev det åka av och han bekräftade min åsikt och Festim och jag tog i hand med Björn efter föreläsningen och vi förklarade att han skulle bli vår mentor. Festim tog Björns nummer.

På kvällen satt vi en stund i hotellobbyn och pratade med Håkan Ericsson, vi kom in på detaljer i fotställning i försvarsspelet och en norsk scout nämnde att han tyckte att jag hade varit en bra spelare, men att jag hade kunnat ”springa maraton” också.

När konferensens sista dag inleddes hade de flesta svenska tränarna åkt hem. Festim och jag gnuggade vidare och vi lyssnade på Dag Onpjordsmoen och Per Joar Hansen från Norsk Toppfotballsenter. De inledde med att krasst konstatera; vi är usla. Och varför värvar vi mediokra spelare från utlandet via youtube-videor när vi istället kan satsa på egna talanger?
Och varför jobbar vi inte på ett sätt som vi via forskning kan konstatera fungera när det kommer till att utveckla skickliga fotbollsspelare? Varför har vi så svårt att blicka förbi det som är precis framför oss?
Det var oerhört tydligt och också hoppingivande. Jag fick återigen tyngd bakom mina egna funderingar.

Festim, Per Joar Hansen och jag åt sedan lunch och pratade vidare. Och när Festim och jag satte oss i bilen och åkte hem bubblade vi av känslor och intryck.
Nu tar vi över världen!