Sista blogginlägget. Sedan stänger vi ner.
Det kommer kännas konstigt.
Min bloggkarriär började på något sätt redan 1999. Då hade jag en hemsida – vilket antagligen säger en hel del om min självbild – och i gästboken bedrev jag något som kan likna blogg. Jag skrev om vardagen i Kalmar FF, hur vi tränade, när vi tränade, vardagen och jag märkte att många var nyfikna och intresserade av detaljerna, livet som fotbollsspelare.

Det här var då vi i Kalmar FF var nykomlingar i Allsvenskan. Nivån går inte att jämföra med idag, vi åkte ut, hamnade i Superettan, men min hemsida var ambitiös. Jag intervjuade mängder av profiler utanför fotbollen (hm, undra var jag har de texterna idag?) och styrde alltid in det på Kalmar FF. Det var ett sätt att stärka vårt varumärke i en tid när vi inte existerade i rikspressen.

Men gästboken var alltså som en blogg, jag skrev nästan dagligen om livet i Kalmar FF och framför allt skrev jag öppenhjärtigt om våra matcher, vilket många uppskattade och sedan kom Myspace 2006. Som också blev som en slags blogg för mig.

2007 började jag emellertid blogga på ”riktigt” och det var hos Barometern. Från början i liten skala, sedan i allt större och snart blev Expressen intresserat och när bloggen var som störst skrev jag ett inlägg om dagen, jag längtade efter att skriva och det blev som en dagbok där fotbollen var navet, men där jag också skrev om min relation till min dotter och där människor i min närhet fick biroller och till och med huvudroller; Rektors-Henke, Tobinho med flera.
Ibland går jag tillbaka och läser inlägg från 2008/09 och jag ler för mig själv.
Men nu är det alltså slut.
Och det är helt naturligt.

Jag har successivt blivit mer restriktivt med det öppenhjärtiga.
Jag är inte heller lika intressant som offentlig person.
Och det sistnämnda är inget som jag sörjer. Faktiskt.
Jag har alltid varit införstådd med mekanismerna. Hur det fungerar. Man är mer intressant för människor som lagkapten i ett av Sveriges bästa fotbollslag än som U 19-tränare. Konstigare är det inte.
Jag vill passa på att tacka alla som har läst mina texter under åren.
Det kommer kännas en smula tomt att inte längre skriva någonstans.

Atalanta besegrar Napoli med 2-0 och det trots att Atalanta fick en spelare utvisad. Jag gillar ju Napoli av idag, men jag kunde inte heller låta bli att le när jag såg resultatet.
Etrit Berisha, tidigare målvakt i Kalmar FF, står ju numera i Atalanta och han höll nollan mot Napoli.

(Etrit Berisha balanserar under ett styrkepass på vårt träningsläger 2012)
Jag messade honom efter matchen och gratulerade och frågade om det var en tuff match. Han svarade att hans gäng var bra defensivt och sedan pumpade jag honom på information om Atalantas tränare. Gian Piero Gasperini
Vi kom överens om att jag skulle komma ner och hälsa på Etrit i Italien. Och passa på att kolla in deras träningar. Eller, det var snarare jag som krävde att jag skulle få komma och hälsa på Etrit.

Jag är ju en hobbyutövare av Crossfit och just pågår Open. Det är en tävling som genomförs i princip i hela världen. Natten mot fredag i fem veckor framöver tillkännages vilka moment som ingår just denna vecka.
Och så har alla fram till och med måndag på sig att försöka få ett så bra resultat som möjligt.
Man måste få det bedömt av en domare och därför passar Crossfit Kalmar på att göra om sina gruppass på fredagar till tävlingstillfälle. Då kan man utföra momenten och bli bedömd av en domare.
Sedan registrerar man sitt resultat och jämförs med tusentals andra i världen.
Men framför allt tävlar man mot sig själv.

Jag var med första gången i fjol och insåg då vilken novis jag var. Nu har jag täppt till några av träningsluckorna, även om många fortfarande återstår.
Jag tävlar i en av Mastersklasserna och efter första veckan var jag 53:a i Sverige i min klass och 195:a i Europa. Flåset är ju fortfarande rätt bra och när det gäller kroppsvikter är jag seg och uthållig. Men det är värre med teknik och lite tyngre lyft.

17.2, alltså momenten den andra veckan, bestod av exempelvis tämligen många bar muscle up och det är ju tekniskt sätt en tuff gren. I synnerhet att tvingas göra det när pulsen är hög och man är trött i greppet.
Där märker jag att jag har en hel del att jobba med. Jag har ju, i min korta Crossfitkarriär, mest kört gruppass och enkla övningar.
När jag testade 17.2 hann jag en vända med muscle up (16 stycken), men på vända nummer två tog det längre tid och jag hann bara 11 stycken.
Men det är kul att sätta in sin träning i ett sammanhang, det blir mer konkret och det finns en härligt pushande atmosfär inom Crossfit. Och man inser att det finns många som är otroligt mångsidiga i sin träning.
Jag har emellertid inte tiden att förbereda mig fullt ut. Kosten och återhämtningen är stundom inte i paritet med träningsmängden och det är inte en bra ekvation.
Jag ska försöka ge mig på 17.2 en gång till. Jag borde kunna pressa ut ett par muscle up till. Eller inte.

Det här ingår i 17.1
Och det här i 17.2