Sista blogginlägget. Sedan stänger vi ner.
Det kommer kännas konstigt.
Min bloggkarriär började på något sätt redan 1999. Då hade jag en hemsida – vilket antagligen säger en hel del om min självbild – och i gästboken bedrev jag något som kan likna blogg. Jag skrev om vardagen i Kalmar FF, hur vi tränade, när vi tränade, vardagen och jag märkte att många var nyfikna och intresserade av detaljerna, livet som fotbollsspelare.

Det här var då vi i Kalmar FF var nykomlingar i Allsvenskan. Nivån går inte att jämföra med idag, vi åkte ut, hamnade i Superettan, men min hemsida var ambitiös. Jag intervjuade mängder av profiler utanför fotbollen (hm, undra var jag har de texterna idag?) och styrde alltid in det på Kalmar FF. Det var ett sätt att stärka vårt varumärke i en tid när vi inte existerade i rikspressen.

Men gästboken var alltså som en blogg, jag skrev nästan dagligen om livet i Kalmar FF och framför allt skrev jag öppenhjärtigt om våra matcher, vilket många uppskattade och sedan kom Myspace 2006. Som också blev som en slags blogg för mig.

2007 började jag emellertid blogga på ”riktigt” och det var hos Barometern. Från början i liten skala, sedan i allt större och snart blev Expressen intresserat och när bloggen var som störst skrev jag ett inlägg om dagen, jag längtade efter att skriva och det blev som en dagbok där fotbollen var navet, men där jag också skrev om min relation till min dotter och där människor i min närhet fick biroller och till och med huvudroller; Rektors-Henke, Tobinho med flera.
Ibland går jag tillbaka och läser inlägg från 2008/09 och jag ler för mig själv.
Men nu är det alltså slut.
Och det är helt naturligt.

Jag har successivt blivit mer restriktivt med det öppenhjärtiga.
Jag är inte heller lika intressant som offentlig person.
Och det sistnämnda är inget som jag sörjer. Faktiskt.
Jag har alltid varit införstådd med mekanismerna. Hur det fungerar. Man är mer intressant för människor som lagkapten i ett av Sveriges bästa fotbollslag än som U 19-tränare. Konstigare är det inte.
Jag vill passa på att tacka alla som har läst mina texter under åren.
Det kommer kännas en smula tomt att inte längre skriva någonstans.

Atalanta besegrar Napoli med 2-0 och det trots att Atalanta fick en spelare utvisad. Jag gillar ju Napoli av idag, men jag kunde inte heller låta bli att le när jag såg resultatet.
Etrit Berisha, tidigare målvakt i Kalmar FF, står ju numera i Atalanta och han höll nollan mot Napoli.

(Etrit Berisha balanserar under ett styrkepass på vårt träningsläger 2012)
Jag messade honom efter matchen och gratulerade och frågade om det var en tuff match. Han svarade att hans gäng var bra defensivt och sedan pumpade jag honom på information om Atalantas tränare. Gian Piero Gasperini
Vi kom överens om att jag skulle komma ner och hälsa på Etrit i Italien. Och passa på att kolla in deras träningar. Eller, det var snarare jag som krävde att jag skulle få komma och hälsa på Etrit.

Jag är ju en hobbyutövare av Crossfit och just pågår Open. Det är en tävling som genomförs i princip i hela världen. Natten mot fredag i fem veckor framöver tillkännages vilka moment som ingår just denna vecka.
Och så har alla fram till och med måndag på sig att försöka få ett så bra resultat som möjligt.
Man måste få det bedömt av en domare och därför passar Crossfit Kalmar på att göra om sina gruppass på fredagar till tävlingstillfälle. Då kan man utföra momenten och bli bedömd av en domare.
Sedan registrerar man sitt resultat och jämförs med tusentals andra i världen.
Men framför allt tävlar man mot sig själv.

Jag var med första gången i fjol och insåg då vilken novis jag var. Nu har jag täppt till några av träningsluckorna, även om många fortfarande återstår.
Jag tävlar i en av Mastersklasserna och efter första veckan var jag 53:a i Sverige i min klass och 195:a i Europa. Flåset är ju fortfarande rätt bra och när det gäller kroppsvikter är jag seg och uthållig. Men det är värre med teknik och lite tyngre lyft.

17.2, alltså momenten den andra veckan, bestod av exempelvis tämligen många bar muscle up och det är ju tekniskt sätt en tuff gren. I synnerhet att tvingas göra det när pulsen är hög och man är trött i greppet.
Där märker jag att jag har en hel del att jobba med. Jag har ju, i min korta Crossfitkarriär, mest kört gruppass och enkla övningar.
När jag testade 17.2 hann jag en vända med muscle up (16 stycken), men på vända nummer två tog det längre tid och jag hann bara 11 stycken.
Men det är kul att sätta in sin träning i ett sammanhang, det blir mer konkret och det finns en härligt pushande atmosfär inom Crossfit. Och man inser att det finns många som är otroligt mångsidiga i sin träning.
Jag har emellertid inte tiden att förbereda mig fullt ut. Kosten och återhämtningen är stundom inte i paritet med träningsmängden och det är inte en bra ekvation.
Jag ska försöka ge mig på 17.2 en gång till. Jag borde kunna pressa ut ett par muscle up till. Eller inte.

Det här ingår i 17.1
Och det här i 17.2

Det är visserligen småpotatis för att vara Zlatan Ibrahimovic, men sättet finalen vanns på är imponerande. Ligacupen är inte den cup som högprioriteras i England och det är inte den titel som Ibrahimovic kommer sätta främst i prisskåpet.
Men.
Han vinner en titel. Igen.
Och han fortsätter ösa in mål.
Även om Southampton agerade och presterade på ett sätt som också, på sitt sätt imponerade.
Men Manchester United har värvat spetskompetens och individuell skicklighet.
Jag har nämnt det tidigare, men den metamorfos som Ibrahimovic har genomgått sedan han spelade i Malmö FF är remarkabel.
Vi mötte honom vid tre olika tillfällen mellan 1999-2000 och jag hann också med att möta honom i en reservlagsmatch på Malmö Stadion hösten 2000.
Jag skulle testa om min onda rygg höll för spel och lirade första halvlek. Jag satte 1-0 (osannolikt, jag vet) och klev sedan av i paus. I andra halvlek vände MFF – genom mål av Ibrahimovic och Mats Lilienberg.
Dock – MFF var klart bättre än oss i den matchen och borde vunnit med mer. Men Ibrahimovic var mer intresserad av att dribbla och utföra svåra nummer än att stänka in bollar.
Numera stänker han in bollar. Mot avsevärt vassare motstånd än Kalmar FF:s reservlag.
Så som jag ser det har Ibrahimovic dels utvecklat sina fysiska egenskaper och dels ändrat sitt mindset. Han är idag en högeffektiv maskin som inte ödslar onödig kraft och energi på grannlåt utan fokuserar allt han har på de avgörande momenten.
Det gör att han inte är så delaktig i spelet. Utan han väntar och hugger sedan skoningslöst.
Det är en metamorfos som har förlängt hans karriär.

73. Rydström & Bergvall Nilsson – Har vi glidit isär eller va vi ens nära varandra?

Henrik Schyffert gästar Breaking News och han är, som alltid, bra. Härom kvällen satt jag och letade upp en massa I manegen med Glenn Killing-klipp på Youtube och även om Robert Gustafsson givetvis är briljant är Schyffert motorn och navet, den som hela tiden lägger upp smaschbollarna för Gustafsson.

Nu sitter han fint sminkad i studion hos Filip och Fredrik och jag tänker på när jag träffade honom i höstas. Han skulle gästa Pontuz Löfgrens välgörenhetsgala i Kalmar. En gala där Löfgren har en talkshow i Kalmarsalen för att samla in pengar till välgörande ändamål. Jag var en av gästerna 2015, men då behövde vi vara fyra gäster för att locka publik. Det var bland andra Fredrik Reinfeldt och alltså undertecknad. Hur som helst, Schyffert klarade att fronta på egen hand och nu kom han in på Kallskänken ihop med Pontuz Löfgren för att käka lunch och de kom fram till bordet där jag satt.
Jag hade varit i simhallen, fullt påklädd, med Tuvas klass och sedan skyndat mig till ett lunchmöte. Jag hade precis satt mig ner när Schyffert och Löfgren kom fram och vi började snicksnacka. Om galan, om min dåvarande roll som assisterande i Kalmar FF (Schyffert har koll på fotboll) och det är en sådan där situation som man vill ska flyta, fungera, man vill säga rätt saker och det gör just det, flyter, fungerar, vi säger rätt saker, men kände samtidigt att stunden i värmen i simhallen och den lätta joggingturen till Kallskänken började ta ut sin rätt, jag kände hur jag långsamt började svettas. Och ni vet hur det är när man väl börjar iaktta just det, att man börjar svettas. Och att man gör det i ett sammanhang som ej är träning – då ökar svettningarna. För man får ju inte svettas!
Så min panna blev blank. Det kändes som om det i princip rann ner från hjässan. Och samtidigt fortsatte vi snicksnacka.

Jag hann tänka på när jag var sen till en Superlivesändning i Fotbollskanalen, också då småsprang jag den sista biten med alldeles för mycket kläder på mig och när jag väl satte mig ner kändes det som om jag var indränkt i fukt. Den gången fanns det ju också filmkameror, vilket inte direkt minskade tvångstankarna om att jag INTE fick svettas.

Den gången lyckades jag häva det och det gör jag, till slut, även nu.
Om inte annat, tänkte jag, fick Schyffert ett hyfsat roligt ämne inför kvällens framträdande.
Ofrivilliga svettningar i fel sammanhang.
Själv önskar jag att jag hade haft pannband.

Fotbollsturnering i Nybro för dottern, kvällsturnering eller snarare natturnering, första matchen 19.30, finalen framåt 02.00-tiden och även om det inte riktigt var final i sikte för dotterns lag så spelades sista gruppspelsmatchen kring midnatt.
Nervöst och spänt och en något turlig seger mot Rödeby i den första matchen och sedan blev det tajt hela vägen in och när Tuvas lag hade spelat klart handlade det om att invänta resultatet mellan Rödeby och IFK Kalmar. Oavgjort och Hossmo BK hade gått till semifinal, men nu vann Rödeby och det var på det stora hela taget rättvist och en av ledarna till Rödebytjejerna tyckte att jag skulle blogga oftare och precis när han sa det insåg jag att att ja, det borde jag. Jag gillar ju att skriva.

Som tränare kan man alltid lära sig något, oavsett sammanhang och kontext och också en sen kväll eller natt i Sporthallen i Nybro, med kaffe i plastmugg, Delicato-bollar och kokt korv med mos, kan man reflektera och vända det man ser mot det man själv tänker och tycker och jag nämnde Rödebytjejerna, de förvillade sina motståndare med att göra spelytan så stor som möjligt och hade både bredd och djup och vågade använda sin målvakt för att skapa övertalighet och det var intressant att se att unga tjejerna förstod och utförde det som många seniorspelare på elitnivå för herrar har svårt att klara av.

Dagen efter åkte vi till Karlskrona med U 19 för att möta FK Karlskrona i Ligacupen, ett lag som vi lirade 5-5 mot precis innan jag tog över. FKK hade kryssat även mot Mjällby och Öster innan jul, vilket vittnade om bra nivå.
Jag betonade för killarna vikten av att respektera våra motståndare. Killarna tog mig på orden, gick ut med fokuserade sinnen och spelsugna hjärtan och vi hade 4-0 efter drygt 30 minuter.
Till slut blev det 6-1 och idéerna som jag – ihop med Steglander och Jocke – har försökt att implementera och få spelarna att förstå och gilla gick att skönja.
Det är en viktig del i tränarskapet, anser jag. Att spelarna faktiskt gillar sättet vi spelar på.

Det börjar ljusna tidigare och det kanske lättar, det kanske öppnar upp sig, för det är ju så det är här i tillvaron, det mörknar, det fördjupas, det ljusnar, det lättar och jag pratar med mina unga spelare om growht mindset, jag försöker lära dem det jag lärde mig – om jag ens lärt mig det – för sent i karriären. Hur man ska se på misslyckande, utmaningar och tillkortakommande.

Det ljusnar, det lättar, men samtidigt är det fortfarande bitande kallt när vi startar träningarna 08.00 på Gastens konstgräsplan och ibland orkar inte solen tränga igenom det gråa molntäcket och det förblir mulet hela dagen och plastgräset vill liksom inte riktigt släppa ifrån sig frosten och det blir vitt och halt, men killarna gnäller inte, de gnäller aldrig och jag vet att de stressar från skolan till fotbollen och sedan från fotbollen hem för att hinna göra läxorna och det är en tuff vardag, men killarna gnäller inte, de gnäller aldrig och efter vissa träningar låter jag dem sitta stilla i samlingsrummet, jag släcker och sedan tränar vi på att andas. Bara andas.

Idag var det matchpremiär för U 19 och vi mötte Kalmar AIK, ett division III-lag och efter en seg start, där vi agerade långsamt och försiktigt, tog vi över och vi borde i ärlighetens namn gjort mål tidigare än vad vi gjorde, vi missade tämligen öppna lägen, men vi vann till slut med 5-0.
Glimtvis såg jag det som jag vill att vi ska göra på planen i år. Det fanns en attityd till att jobba hårt – oavsett motstånd och vad det står i matchen – som jag gillade, vi återerövrade bollen snabbt och vi hade en riktning framåt i planen när vi själva hade bollen.

I andra halvlek såg jag en bekant gestalt vid sidlinjen. Nanne Bergstrand stod och tittade på. Jag gick fram och hälsade, han sa att han tyckte att det såg bra ut och det kändes fint och speciellt. Jag var hans spelare under så många år, han var min tränare och läromästare och att han nu stod och tittade på mitt lag var…fint.

För min assisterande tränare, Johan Steglander, var det onekligen en speciell match. Han är ju den som gjort flest matcher i just Kalmar AIK. Och så är karln också assisterande i Kalmar AIK. Förutom sitt heltidsjobb. Fråga mig inte hur han hinner.

Ny helg och ny utbildning och även om det är tufft och ibland segt att åka iväg och liksom inte hinna landa hemma är det ovärderligt att få de där utbildningsmöjligheterna.
Jag tycker att vi inom svensk fotboll ofta utbildar oss för lite.
Jag är ju grymt Verheijen-inspirerad i den bemärkelsen. Han anser ju att fotbollsvärlden är eftersatt, att bekvämlighet råder, att alla tror att de är experter och att det är enkelt att vara tränare och när man väl nått en position är man inte så intresserad av att förkovra sig. Och eftersom de flesta lever efter det här inom fotbollen blir bekvämligheten norm.

Det är ju inte ordagrant så Verheijen har sagt och uttryckt det, det är min tolkning av budskapet.
Hur som helst, jag och Festim, vår hungrige talangutvecklare, satte oss i KFF-bilen vid 05.30 och tuffade sedan till Serneke Arena – vilken anläggning! – i Göteborg för att medverka på Nordisk Tränarkonferens.

På vägen hade vi otroligt bra diskussioner – om fotboll, fotboll och givetvis Kalmar FF.
Väl framme i Göteborg minglade vi en stund med övriga deltagare. Det var idel tränare från Tipselitverksamheten och vi känner ju varandra hyfsat väl. Vissa nickade man till, vissa tog man i hand och vissa fick en klapp på axeln och Patrik Bagarn Rosengren dök upp från Mjällby AIF och det var gott att se honom igen.

Stefan Lundin välkomsttalade, sedan blev det lunch och vi pratade om Kalmar FF 2004, då vi körde med fyra mittbackar i backlinjen; Tobinho, Jocke Lantz, Bagarn och Micke Eklund.
”Det var ingen som kunde trixa till tre i den backlinjen”, skrockade Bagarn.

Efter lunchen var det paneldebatt. Stefan Lundin grillade Lars Lagerbäck, Janne Andersson och Håkan Ericsson och många saker som sades var enkla, tydliga och vassa och vid ett tillfälle ryckte jag till, det var Janne Andersson som berättade att han och IFK Norrköping ansåg att skolan var viktig för unga spelare. Han berättade att Linus Wahlqvist fick specialundervisning så att han hann med att sköta skolan och att han såg ett samband mellan beteende vid sidan av planen och beteende på planen. Det var till och med så att de inte lät spelare som misskötte skolan träna med A-laget. Och, sa Janne, om en spelare började missköta skolan var det lätt hänt att han snart också misskötte fotbollen.
Det var precis mina åsikter i frågan. Jag har nog sagt exakt så i en del intervjuer. Och det var precis det jag har försökt att initiera i Kalmar och det är precis det som jag fått med i vår Akademivision. Det var fantastiskt att höra vår förbundskapten yttra identiska åsikter.

När paneldebatten var slut gick jag förbi Janne Andersson, han såg mig och vi tog i hand och jag berömde hans panelinsats och han svarade att han gillade det han hade läst att jag hade sagt i en intervju, om beteende och skola, det var viktigt, tyckte han och jag sa att jag ska ta med mig det hem till våra spelare, att jag ska ge tyngd åt det jag tjatar om för mina spelare med Jannes ord i ryggen.

Konferensen pågick i tre dagar och Festim och jag var som svampar som sög åt oss allt. Två argentinska tränare, Jose O. Vazquez och Cristian F. Solari, verksamma i Velez Sarsfield och Boca Juniors, visade hur man jobbar i Argentina och jag iakttog noga. Vi lyssnade på Paul McGuinness, tidigare U 18-tränare i Manchester Uniteds och fick berättat för oss vad han ansågs vara framgångsnycklar i talangutveckling och när vi svenska tränarna återsamlades för att summera våra intryck kunde inte jag låta bli att vädra min åsikt, ”är vi inte förbannat bekväma inom allsvensk fotboll?” och det blev knäpptyst.

Efter viss tvekan smög det fram ett visst medhåll och sedan klev Björn Andersson, scout i Bayern München, upp på scenen och då blev det åka av och han bekräftade min åsikt och Festim och jag tog i hand med Björn efter föreläsningen och vi förklarade att han skulle bli vår mentor. Festim tog Björns nummer.

På kvällen satt vi en stund i hotellobbyn och pratade med Håkan Ericsson, vi kom in på detaljer i fotställning i försvarsspelet och en norsk scout nämnde att han tyckte att jag hade varit en bra spelare, men att jag hade kunnat ”springa maraton” också.

När konferensens sista dag inleddes hade de flesta svenska tränarna åkt hem. Festim och jag gnuggade vidare och vi lyssnade på Dag Onpjordsmoen och Per Joar Hansen från Norsk Toppfotballsenter. De inledde med att krasst konstatera; vi är usla. Och varför värvar vi mediokra spelare från utlandet via youtube-videor när vi istället kan satsa på egna talanger?
Och varför jobbar vi inte på ett sätt som vi via forskning kan konstatera fungera när det kommer till att utveckla skickliga fotbollsspelare? Varför har vi så svårt att blicka förbi det som är precis framför oss?
Det var oerhört tydligt och också hoppingivande. Jag fick återigen tyngd bakom mina egna funderingar.

Festim, Per Joar Hansen och jag åt sedan lunch och pratade vidare. Och när Festim och jag satte oss i bilen och åkte hem bubblade vi av känslor och intryck.
Nu tar vi över världen!

En försmak

Via ÖSK:s Jimmy Högberg såg jag att det skulle vara en kurs i Taktisk Periodisering i Motala i januari och jag högg direkt. Det ville jag gå på och jag fick med mig några andra KFF-tränare och vi bokade en minibuss och blev fem stycken som tidigt i fredags körde till Motala.
Johan och Micke från U 16, Tobbe från U 17 och Steglander och undertecknad från U 19 och när vi väl kom fram till Motala var det ett kärt återseende med flera trevliga tränare från andra klubbar som också tänkte gå kursen.

Taktisk periodisering är en träningsmetodik med portugisiskt ursprung och jag har – när jag förkovrat mig i det – gillat sättet som man förbereder sitt lag och leder sitt lag på inom just taktisk periodisering.
Nu ordnade Proffsliv.se en tredagarskurs med Pedro Mendonca och det blev direkt långa teoretiska utläggningar och vi satt från 09.00 till 17.00 i skolbänken och sedan var det ett slitet KFF-gäng som kom till hotellet.

Tobinho och undertecknad delade rum och det var som i fornstora dagar. Tio minuter efter att vi hade fått hotellrumsnyckeln såg det ut som ett bombnedslag på rummet, våra saker låg överallt och när Tobbe stack ut för att springa en runda, gubbsomnade jag.
Sedan åt vi middag, innan vi hade mys på rummet. Framåt 23.30 blev vi kaffesugna och Tobinho ordnade kaffe. Det är kanske den bästa egenskapen med Tobinho, att han alltid vill dricka kaffe.
Alltid, hela tiden.

Jag gillar sammankomster som denna eftersom man pratar fotboll med varandra och man pratar med människor med olika perspektiv än det man själv har och man tvingas reflektera och fundera och sakta tar ens egna idéer ny fart eller riktning. Dagen efter var det ytterligare en lång dag i skolbänken, men jag hann prata en bra stund med Peter Wennberg, AIK:s väldigt sympatiska assisterande tränare.
Vi jämförde arbetssätten i våra klubbar, föreningar och jag måste säga att det är många bitar som AIK gör bra. Och AIK må ha väldigt hög svansföring generellt, men jag har ytterst sällan stött på spelare eller ledare från AIK som privat har samma höga svansföring.

När vi sedan skulle göra egna Macro Principles och Sub Principles kom IFK Norrköpings akademichef Daniel Bäckström och frågade om han fick vara med oss i KFF-gänget och det var klart att han fick det och det blev givande och utvecklande diskussioner om hur vi vill agera i defensiv organisation och offensiv omställning och när klockan närmade sig 18.00 var vi tämligen möra.

Alla utom Jimmy Högberg. ”Jag såg dig inte i gymmet igår? Och inte i morse heller!”
Vafan, här orkar man med nöd och näppe ta en gubbtupplur, då kör ÖSK:s fystränare dubbla pass!

På kvällen gled vi återigen ner på en restaurang nära hotellet och AIK-Wennberg slog följe och vi hade en ytterst trevlig kväll. Vi pratade en hel del om Alexander Isak, Wennberg hyllade Isaks personlighet och den uppbackningen han har hemifrån. Trots uppståndelsen som varit runt Isak under året har han sett till att sköta skolan och det värmde mig att höra. Det är en viktig komponent i vårt eget styrdokument, att våra unga spelare förstår vikten av att ta ansvar för bitar även utanför fotbollsplanen.

Vi tuggade givetvis också en hel del om det här att jag var på väg till AIK 2008 och Wennberg messade en inbiten gnagare att han käkade middag med mig och fick till svar ”hälsa, han hade trivts i AIK!”.
Och AIK hade trivts med mig.

På natten försökte Tobinho hitta klipp på Youtube från Australian Open, hotellet hade inte Eurosport, och när föreläsningen dagen efter hade pauser följde vi Federers match mot Nishikori via Australien Opens officiella hemsida och det kändes på något sätt analogt att följa en livematch på Text TV-vis, via resultatuppdatering.

Att Federer slog Nishikori, efter så lång skadefrånvaro, är otroligt imponerande.