Dramatik! Det måste vara ordet som sammanfattar upplösningen av U 19 Allsvenska Norra.

Vi säkrade andraplatsen i tabellen – och därmed också semifinalplatsen i SM – genom att göra mål med 30 sekunder kvar av övertiden!

Osannolikt, om man ser till hur vi spelade i slutet av matchen.

Vi mötte ÖSK i den sista omgången, ett ÖSK som var i Ligacupfinal i mars och som låg i mitten av tabellen, på säker mark.

Vi var två poäng före trean BP. Vi räknade emellertid kallt med att BP skulle vinna sin sista match och eftersom BP hade bättre målskillnad än oss var vi inställda på att vi behövde en seger mot ÖSK.

Vi hade grepp om matchen. Vi ägde spelet. Men vi var tämligen tama i slutfasen av spelet och till det mötte vi en motståndare som åkt hela vägen till Kalmar med intentionen att inte spela fotboll.

Jag kan tycka det är märkligt.

Vi sysslar med utveckling av unga spelare, hur kan man då komma och parkera bussen?

Nåväl, var och en blir salig på sin tro och vi hade nog med bekymmer med oss själva för att kunna lägg energi på hur ÖSK valde att spela.

Efter drygt 20 minuter kontrade ÖSK in 1-0. Och efter det drog man åt handbromsen på bussen.

Vi hade förtvivlat svårt att bryta igenom ett lågt stående ÖSK och ju längre matchen led, ju mer frustrerade blev mina spelare.

Jag valde att försöka få dem att följa den plan vi hade lagt upp innan matchen. Jag ville att de skulle spela så som vi hade gjort hela säsongen. Men när frustrationen slår till grumlas omdömet.

Vi började jaga.

Med tio minuter kvar fick vi utdelning och kvitterade. Killarna sprang och hämtade bollen i ÖSK:s mål och var sugna på mer.

Det var bara det att i ivern att få mer gick vi vilse i dåliga beslut, osynkroniserade aktioner och ytterst lite ordnat spel. Bollen var liksom aldrig i spel.

När en minut återstod av övertiden hade ÖSK inkast djupt inne på vår planhalva.

30 sekunder senare hade inhoppande Robin Clason tagit ner bollen på bröstet i ÖSK:s straffområde och bombat in 2-1 på volley (se Jan Nordströms bild nedan). Det var i princip det sista som hände i matchen.

Eftersom BP vann sin match med 6-2 var det ett synnerligen viktigt mål.

Nu väntar IFK Göteborg – som vann den södra serien – i semifinal i Göteborg nästa helg.

Det är en riktigt fin framgång för Kalmar FF. Och för killarna. Och också mig själv och övriga ledare runt laget.

Jag sa till spelarna redan i januari, när jag och Steglander tog över U 19, att om de gör rätt saker där ute är de ett av Sveriges bästa lag.

Nu har vi tre gånger om bevisat det. Först genom att gå till semifinal i Ligacupen (som Svenska cupen), sedan genom att vara bästa svenska lag (finalplats) i Gothia Tipselit Trophy och nu genom att vara i semifinal i SM.

Killarna var euforiska efter. Genuin och ren och skär glädje.

Vi lät dem njuta ett halvt dygn. Sedan var det dags för träning igen.

De får ju inte sväva iväg…

Jag skickar ett grattis-sms till Etrit Berisha efter att hans Albanien kvalificerat sig till EM-slutspelet i Frankrike nästa sommar. Han svarar snabbt med ”Rydee, fy fan, vad bra!” och jag tänker på hur bra målvakt han blivit.

Han kom till Kalmar FF som en gänglig och valpig sak och det tog tämligen lång tid innan vi började förstå hur bra han var.

Först var han tredjemålvakt. Men så skadade sig Petter Wastå. Och sedan skadade sig andremålvakten Zlatan Azinovic. Och vi hade inget annat val än att slänga in Titti i buren.

I början spred han insparkar över hela planen. Hans fladderfot blev beryktad.

Men snart var också fladderfoten i ordning hos honom. Han utvecklade allt hela tiden.

Och han älskade att träna. Hårt.

Nu står han i Lazio. Och i Albaniens landslag.

Och jag är väldigt glad för hans skull.

Det är en bra pojk.

Hammarby IF, seriens bästa hemmalag i U 19 Allsvenska Norra, bjöd på riktigt tufft motstånd när vi möttes på Hammarby IP i lördags. Men vi kunde till slut vinna med 4-2 (1-1).

Vi behövde en seger för att fortsätta vara tvåa i serien bakom DIF och hålla BP bakom oss inför den sista omgången den kommande helgen.  De två bästa lagen i U 19 Allsvenska Norra går till SM-semifinal, där man får lottas mot de två bästa lagen i den södra serien. Prestigefyllt och lockande.

Mina spelare är givetvis medvetna om förutsättningarna. I deras värld är det ju gigantiskt stort. För vissa kommer det vara det största de är med om i sin fotbollskarriär. När jag själv var i den åldern vann jag junior-DM med Kalmar FF. Och tyckte att vi var bäst i världen.

Och en stund i första halvlek tänkte vi för mycket på resultatet. Och blev fega. Men sedan visade killarna mognad. De såg till att fokusera på rätt saker, det vill säga på sitt eget agerande, och det gjorde att vi kunde besegra ett bra Hammarby IF.

Så här skrev vi om matchen på vår hemsida.

Och så här skrev Hammarby IF om det.

Lyssna här.

Ja, ja, misär, misär, det vill inte stämma för oss, det vill inte bli tillräckligt bra och man kan se det positivt och tänka att det är en jäkla tur att Falkenberg och övriga lag bakom oss inte tycks äga stabilitet och tillräcklig kvalitet för att plocka in försprånget vi har och om man tänker ännu mer positivt kan man tänka att vi möter Malmö FF i nästa match, ett Malmö FF som hamnat i ett vakuum i tabellen eller snarare i ett tillstånd av besvikelse efter två år av obrutna framgångar och som förhoppningsvis kommer satsa all kraft på Champions League och kanske ha svårt att fullt ut koncentrera sig på Allsvenskan.

Samtidigt ville vi ju mer än det här.

Och jag förstår alla de som är besvikna. Det har man rätt att vara. Spelarna, ledarna och övriga i organisationen kan aldrig och får aldrig klaga på det. Man behöver inte hålla med, man behöver inte vika sig för kritiken, men man kan inte och får inte avfärda den. Inte ens om den känns orättvis.

Vi måste förstå att kritiken och gnället och suckarna och besvikelsen bottnar i engagemang.

Och när det gäller våra allra trognaste supportrar, som lägger tid, kraft och pengar och åker på bortaresor – vi får stå upp och ta deras käftsmällar. Vi vet ju att de på något sätt gjort sig förtjänt av att slå lite hårdare på oss. Och vi vet ju samtidigt att de står där igen, i nästa match. De sviker inte.

Som sagt, det betyder inte att man som spelare måste tycka att åsikterna som väller över en är riktiga och nyanserade. Men man får liksom tugga i sig det.

Och en sak måste vi i Kalmar FF bli bättre på att förmedla – det är inte synd om oss! Verkligen inte.

Annars då?

Jo, då. Vi i U 19 tog tillbaka andraplatsen i U 19 Allsvenska Norra när BP kryssade i den senaste omgången och vi vann. Två matcher återstår och ettan och tvåan går till semifinal i SM-slutspelet.

Det vore givetvis en riktigt trevlig framgång.

För hela föreningen.

Samtidigt, som jag påpekat tidigare, att vinna är inte huvudsyftet i U 19. Det är att utveckla spelare. Vissa klubbar kör nästan renodlade åldersgrupper, andra blandar. Vilket gör att spelarnas ålder skiftar. Vi har ibland 99:or med i våra matcher, medan andra kanske kör med nästan bara 96:or och 97:or.

Hur som helst, det har hittills varit ett bra år. Vi kom trea i Ligacupen, vi gick till final (bästa svenska lag) i Tipselit Gothia Trophy och vi hävdar oss bra i serien. Om vi nu ändå ska tala om resultat. Och till det har vi haft ett gäng spelare på landslagsuppdrag samt flyttat upp fyra U 19-spelare i A-truppen.

Jag kör själv enbart Crossfit-träning numera. I veckan har det varit idel testpass. Och några klassiska Crossfit-wodar. Som Fran och Helen. Det var första gången jag testade dem. Fran är 21 thrusters (42.5 kg)/21 pullups, 15/15 och 9/9 så snabbt som möjligt.

min tid, 3.57, är jag nöjd med. Thrusters är liksom inte min grej.

Helen är en längre wod. 400 meter löpning, 21 höga KB-svingar (24 kg) och 12 pullups. Och så kör man det tre gånger.

Drygt åtta minuter tog det mig.

Jag hade emellertid inte räknat med att en spelare skulle tvingas kliva av på den efterföljande träningen med U19. Med följd att jag fick kliva in i tre mot tre-spel.

Jag är trots allt snart 40 år.

Med andra ord gubbe.

Jag var lagom mör i kroppen då.

Allsvenskan går in i sitt slutskede och det är infernaliskt spännande. Framför allt i toppen, men en smula också i botten.

Vi tvingas att slänga blickar nedåt, trots att vi inte vill det. Siffror är siffror, men enligt Barometern gör vi hittills poängmässigt vår svagaste säsong sedan vi trillade ur Allsvenskan 1999.

Det var ju verkligen inte tanken.

Hur som helst, jag har stor tilltror till vår verksamhet. För som jag sagt tidigare, vi har påbörjat ett långsiktigt arbete. Ett arbete som vi visserligen borde påbörjat tidigare, men jag är glad att vi är igång och även om utomstående vill se snabba resultat måste man ha tålamod.

Och mitt i allt det där – det krävs väldigt mycket mer arbete av oss som är inne i organisation. Självrannsakan, utvärderingar och jag är övertygad om att vi delvis blivit förblindade av vår egen förträfflighet under lång tid. Det liksom bara flöt på, det liksom löste sig av sig själv.

Fast framgång måste hela tiden erövras.

Mot DIF på söndag – ett DIF som tappat fart – tas många fina initiativ. David Elm uppmanar folk att fylla GFA, det delas ut gratisbiljetter och människor som vanligtvis inte går på våra matcher söks upp och engageras.

Det är bra.

Men det löser givetvis ingenting långsiktigt.

Det vi måste klura ut är hur vi omvandlar det stora, stora intresset som trots allt finns i regionen till konkreta matchbesök. Hur får vi människor att gå på våra matcher även i motgångsperioder? Hur laddar vi varumärket Kalmar FF med mer än bara resultat? För om det bara är laddat med resultat kommer det ofrånkomligen vara så att folk stannar hemma när det går dåligt.

Ledig förmiddag, jag åker ner till Gasten A och kollar Jens och Svärds träning. Egentligen är A-truppen ledig, men nu kör man med en mindre grupp spelare. Tio stycken, de flesta är mina U 19-spelare. Tycker om att se dem spela. Solen skiner. Nu saknas bara kaffe.

Jag skrev en krönika om det här med Erik Israelssons skada och ramsorna som vissa AIK-supportrar sjöng.

Det är givetvis en svår sak att skriva om. Det är en massa intryck som försvårar och grumlar intrycket och någon uppfattade det på ett visst sätt, några andra på ett annat sätt och det är lätt att bunta ihop människor och behandla dem som en enhet och påstå att alla gjorde, sjöng eller uttryckte samma sak.

Så är det givetvis inte.

Jag tycker att supporterkulturen många gånger är fantastisk. Men det finns inslag av idioti.

Båda sidorna ska belysas.

Efter min krönika fick jag bra reaktioner i retur. Man håller ju inte alltid med varandra, men man kan ju lyssna på varandras argument.

Och som sagt, nästan alla är ju vettiga.

En AIK-supportern skrev: ”Vi är många som for minst lika illa som hemmasupportrarna gjorde över det beteende och de verbala tillmälen som användes där på bortastå i söndagskväll. Vi är många som också höll andan genom de scener och under de skräckfyllda minuterna som följde innan Erik togs om hand av ambulanspersonal. Vi är många som, trots att vi vet om ramsan som skanderas både nu och då på matcher, ansåg det vara osedvanligt dålig tajming för att dra den där och då. Vi är många som kraftfullt tar avstånd från det som skedde och de eventuella förklaringar som framförs. Det är totalt opassande och fullständigt oacceptabelt alla dagar i veckan.”

Att vi diskuterar på det här sättet och försöker se det från olika håll eller bara försöker utveckla våra resonemang; också det är ett tecken på de goda sakerna inom supporterkulturen.

Jag messade lite med Erik och kunde konstatera att min egen okbensskada 2011 bleknar i jämförelse med Eriks skada. Och förhoppningsvis behöver han aldrig spela i boxarhjälm. Fast Erik tyckte att han kanske kunde låna den.

Nja.

Jag brukar vanligtvis kunna hålla det ifrån mig. Ser jag något otäckt på TV känns det sällan nära. Jag distanserar mig. Men när Erik Israelsson nickade in 1-0 mot AIK i går och sedan föll medvetslös i marken, då mådde jag fysiskt illa.

Bilderna var otäcka.

Skadan, Eriks till synes livlösa kropp, reaktionerna från spelarna och sedan den frenetiska aktiviteten från folk runt omkring.

Att AIK-supportrar skanderade det som de skanderade – det är skamligt och Simon Bank skrev bra om det här.

Jag såg min forna lagkamrat och tillika vän ligga där på marken och när man gör det hinner väldigt många tankar fara genom huvudet. Kennedy, Bajens lagkapten, sa något i stil med att ”Erik är en fantastisk människa” och det är precis så det är.

Han är en sådan man unnar allt gott.

Och så händer det här.

Nu tycks det som om Erik klarat sig förhållandevis väl.

Vi andas ut.

I övrigt; IFK Norrköping fortsätter tugga på och jag är galet imponerad. Jag vet att Peking jobbat långsiktigt, jag vet att Peking har en tydlighet i sitt arbete och det är något att inspireras av.

I går slog man Gefle. Jag var där dagen innan, med mitt U 19 gäng. Vi slog Gefle med 2-0.

Innan vår match tränade Gefles A-lag. Roger Sandberg, deras tränare, stod vid sidan av planen och jag passade på att gå fram och hälsa. När jag var med i Superlive i våras och gick på som mest med att hylla Kalmar FF och mig själv twittrade Sandberg roligt om just det. Högg mig lite i sidan, fast på ett snyggt sätt. Jag replikerade med att efter det alltid kalla honom Roger Franzén.

Nu låtsades vi som ingenting.

Jag berömde honom för Gefles insats hittills i Allsvenskan. Och för det faktum att han faktiskt levt upp till det som han lovade på presskonferensen när han tillträdde som Gefles tränare, att han skulle utveckla Gefles offensiv.

Det har han onekligen gjort.

Men utan att för den skull gå vilse och tappa grunderna. För det är annars lätt hänt. Man börjar skruva och vrida och vända och plötsligt har det som tidigare fungerat så bra försvunnit.

Sedan pratade vi om Kalmar FF:s problem och också om det här med konstgräs. ”Men med så tunt gräs som ni har på GFA är det nästan som att spela på konstgräs”, tyckte Roger Franz…förlåt, Sandberg.

Om Tomas Andersson Wij.

Samtidigt som bänken i A-laget består av idel U 19-spelare åker vi till Gävle med övriga i vår trupp.

Det är klart att vi i U 19 kortsiktigt tappar i slagstyrka när så pass många duktiga spelare saknas. Vilket kan påverka resultaten. Men vi sysslar med utveckling av spelare och ej primärt att vinna matcher (även om det också ingår i utvecklingen att lära sig vinna fotbollsmatcher…) och därför kan det som kortsiktigt är sämst ur ett vinstperspektiv vara bäst utvecklingsmässigt för individen.

Om ett gäng startspelare saknas betyder det att några andra får speltid och därmed erfarenhet, vilket förhoppningsvis påskyndar deras utveckling.

Match mot Gefle och vi åker dagen innan. Det är en lång resa, några av spelarna är förutseende och tar med sig en TV, tejpar fast den framför sina platser och spelar sedan TV-spel hela resan upp.

Steglander har planerat resan minutiöst och han har gjort det på ett imponerande sätt, allting flyter på och vi tar chansen att ha individuella samtal med alla spelare.

Nu när vi ändå har de samlade under drygt åtta timmar…

Annars är det ett ständigt dåligt samvete. Att man inte hinner ge alla den feedback de förtjänar. Men nu hinner vi och den långa resan går snabbt.

Sedan Scandic Väst i Gävle, minnesfragment från tidigare vistelser just här kommer till mig. Som när jag hade hög feber i den allsvenska premiären 2006, jag borde inte ha spelat, men Nanne lyssnade inte när Kjell Svensson förklarade mitt tillstånd och när vi åkte hissen ihop ner till middagen på matchdagen frågade han ledande ”det känns bra, va?” och jag vågade inte säga annat än ”visst”.

Eller när Tobinho och jag hade en riktig myskväll efter en 1-1-match mot Gefle (vi stannade kvar och tränade i Gävle dagen efter innan vi åkte hem), jag hade lirat i en boxarhjälm och nu drack vi obscent mycket kaffe, hela rummet var belamrat med kaffemuggar.

Nu bor jag ihop med Steglander. Han dricker inget kaffe. Men han är bra ändå.

Apropå unga spelare. Här skriver Barometern.se om en av våra spelare.