Jag messar lite slött med vår gamle målvakt, Etrit Berisha. Vi hugger på varandra i vanlig ordning. Kärleksfullt. Jag beordrar honom att komma och träna med mina killar i U 17 när han är ledig från Serie A i sommar. Han svarar att det är en självklarhet.

(Etrit hoppar längdhopp på Fredriksskans)

(Titti räddar när Daniel Larsson hotar. Jag pustar ut. Vår 1-0-seger på Swedbank 2010)

 
Sedan måste han sluta, det är dags att sova, ”vi möter Inter i morgon”, skriver han.
”Lycka till”, svarar jag och sedan slår det mig hur absurt det är.
Etrit, som i fjol var min lagkamrat, möter alltså Inter.
Det är Zlatan Azinovics favoritlag och det var alltid hätska diskussioner i omklädningsrummet om olika ligor och lag och Zlatan, som var andremålvakt till Etrit, dyrkade Inter. Och nu ska Etrit möta dem.
Vem hade kunnat förutspå den utvecklingen när Etrit Berisha dök upp hos oss flera år tidigare? Inte jag.

I början var Etrit tredjemålvakt. Wastå var före och också Zlatan. Vi lånade ut honom till det lokala division II-laget Lindsdal.  Men en skada på först Wastå och sedan Zlatan gjorde att Etrit fick chansen i några träningsmatcher och jag minns att vi mötte Molde i Copa del Sol i Marbella 2010 och vann med 6-4 (!) och Etrit var tämligen skakig, men det visade sig sedan att han växte med uppgiften, att han bara blev bättre och bättre ju tuffare omständigheterna var och från och med våren 2010 var han vår förstemålvakt och utvecklade nivåer i sitt spel som var häpnadsväckande.
Ibland är fotbollsvärlden mindre än man kan tro.
Fascinerande.

Ibland glömmer jag att jag är 38 år gammal och tar på mig för många saker och tror att jag ska orka och klara av allting och nu var det Wings of life, loppet som gick över Ölandsbron och som sprangs till förmån för ryggmärgsforskningen, jag fick en förfrågan om att springa och jag sa ja, det var flera veckor sedan, men sedan har de där veckorna gått och det är dags att springa och då har jag hunnit tacka ja till flera saker och först var det träning med mina killar, sedan ilfart för att hämta Rektors-Henke, vi skulle springa ihop och han hjälpte mig med nummerlappen och sedan stack vi och en massa andra löpare i väg och vi sa att vi skulle stanna i Färjestaden och belöna oss själva med en glass, längre tänkte vi inte springa och vi höll ett förutbestämt tempo på drygt fem minuter per kilometer och det var behagligt och skönt och jag hann Instagramma på Ölandsbron och springa baklänges när det blev för enahanda att springa framåt, men jag började känna i höftböjarna och det började kännas rejält och jag blev imponerad av alla motionärer som sprang snabbt och bra och länge.

Jag har aldrig sprungit längre än en mil. Att springa långdistans är allt annat än det man gör på fotbollsplanen. På planen är det start, stopp, vändning, ryck och så går man lite och det monotona i löpningen slet på kroppen och jag ville egentligen rycka och springa om några, men Henke och Magnus höll mig tillbaka och vi nådde Färjestaden, men struntade i glassen och löpte vidare.
När vi hunnit drygt 1.6 mil började vi bli trötta på att springa, ”kan inte bilhelvetet komma nu?” sa vi och undrade var bilen som skulle komma ifatt oss och meddela att vi inte fick springa längre höll hus. Snart var vi framme vid markeringen för två mil, där stannade vi. Men bilen kom ju aldrig. Så vi började gå lite.
Då såg vi bilen komma. Och vi tänkte, ”vafan, vi springer lite till.”
Så vi sprang till vätskekontrollen vid 2.2 mil och där blev vi registrerade och tog sedan bussen tillbaka till Kalmar.

När jag skulle resa mig från bussätet kom jag knappt upp. Höftböjarna skrek av smärta. I framsidan av låren var stela.

Men jag kunde bara negligera smärtan och skynda mig hem, det vankades fotboll för Tuva i Bäckebo och jag skulle också hinna titta på Åtvidaberg-DIF och skriva en kort text om matchen i Sportbladet och när det var gjort väntade innefotboll i Korpen med Mycket Gutt FF.

Vi skulle spela slutspel och jag kunde knappt gå in i sporthallen, så stel var jag och jag erbjöd mig att sitta på bänken, men det gick inte killarna med på och det var tur att kvartsfinalen blev en lugn historia, vi vann med 11-1.
Dum som jag är satt jag sedan ner. I över en timme. Och väntade på semifinalen. Tror du ljumskarna och musklerna stelnade då? Som fan.
Till det började jag få frossa (jag hade inte riktigt aptit efter löpningen och hade bara ätit en sallad) och jag ville helst av allt åka hem.
Men det blev semifinal och sedermera final, men jag försökte vila så mycket som möjligt och tyckte att de andra skulle spela i stället och när jag kom hem var jag sliten och trött och när klockan ringde dagen efter och jag skulle till Fredriksskans för att vara instruktör på Fotbollsgymnasiet var det inte direkt så att jag hoppade ur sängen.
Snarare tvärtom.

Men Wings of life var ett riktigt bra arrangemang. Anordnas det nästa år också ska jag banne i mig springa längre än 2.2 mil. Då ska jag ta i.

Martin och undertecknad blev ordentligt engagerade i det senaste poddavsnittet. Vi pratar politik, fotboll och feminism. Bland annat. Lyssna här.

Och så gästade jag den här podden.

Killarna tog bussen till Gävle för att möta Gefle och man kan snabbt konstatera att Gefle inte är det vanliga Gefle.
Tidigare hade man en tydlig identitet och jobbade utifrån den. Nu är man…ingenting. Centralfigurerna, som skänkte stadga åt bygget, är borta. Hugosson, Bernhardsson och Dahlberg och inte minst Pelle Olsson.
Och man försöker förändra det man tidigare var och det är kanske i längden nödvändigt, men just nu känns Gefle…vilset.

När du tidigare kom till Strömvallen visste du att det handlade om ett mentalt stålbad. Du skulle få ha bollen, du skulle få styra och dominera och vanligtvis dränerade det motståndarna på kraft. Men mot Gefle var det precis så Gefle ville ha det. Det var en matchbild som gav dem kraft. För de kunde skapa diamanter (nåja) ur ingenting.
Och de visste att en minimal chans kunde räcka. Och vi visste detsamma.

Det var tålamodsprövande.

När vi i dag mötte Gefle på Strömvallen var det Gefle som hade bollen. Nästan 65 %. Jag vet, jag vet, det är som det är med bollinnehav, men att förlora bollinnehavet mot Gefle existerade inte tidigare.

Gefle kunde haft ledningen i första halvlek, man skapade bra chanser, men i stället satte vi 1-0 och 2-0 och spelade utifrån det resultatet i andra halvlek.

Och angående bollinnehav. Det råder kanske en motreaktion mot bollinnehavdoktrinen. Den har varit rådande en tid och vi spelade själva efter den i fjol. Om vi hade bollen mer än motståndarna kunde vi styra matchbilden tydligare, resonerade vi. Jag höll med och jag höll inte med. Det beror ju också på vad man gör med bollen. Många gånger höll vi i bollen i egen backlinje och lät motståndarna samla ihop sig. Det är inte optimalt. Jag mindes ju hur bekvämt vi tyckte det var att möta Hammarby i mitten av 2000-talet när de skulle passa, passa, passa runt bollen till varandra. Vi hann ju alltid komma rätt i försvarspositionerna.

Samtidigt är det inte bra att alltid ha bollen mindre än motståndarna. I synnerhet inte när vi närmar oss nivåer som 60-65 %. Det betyder ju att motståndarna får fler chanser till att anfalla på oss. Och i längden tar det för mycket kraft att bara försvara, vilket får följder för anfallsspelet.

Hittills i år har vi i Kalmar FF haft bollen mindre än våra motståndare. Men många lag i Allsvenskan saknar skicklighet att utnyttja sitt bollinnehav. Så vi har kunnat plocka bra med poäng, trots det. Eller kanske tack vare det.

Ju mer man grottar ner sig i taktik och dispositioner, ju mer konfunderad blir man. Ser man på oss kan man ju konstatera att det kanske bara är onödigt att odla passningsspel när man ändå gör mål och plockar poäng.

Samtidigt, vi har inte riktigt fått spelet att stämma, vi har varit osynkade i vår press (fast det har blivit bättre på slutet), vårt passningsspel har varit för svagt, anfallen för korta, ändå har vi inte förlorat än. Och har tre raka segrar på bortaplan. Det i säg säger något om karaktären och kvaliteten i gruppen.

Vi har kvar fjolårsflytet. Då vi kunde vinna eller i alla fall få oavgjort trots att vi spelmässigt inte var förtjänta av det. Det fanns matcher i fjol då jag i omklädningsrummet efter undrade hur fan det där gick till.

Vi har bra spelare, vi har en bra backlinje (som har kunnat hantera rättvända spelare mot sig) och det finns en tjurig envishet i gruppen som gör att man accepterar att spelet inte alltid stämmer, man gör jobbet ändå. Det är sådant som ger poäng.

En sak till – det är skamligt att man får spela allsvensk fotboll på en så usel matta som den i Gävle. Men bara för att det är konstgräs finns det tydligen inga krav. Den var hemsk redan för ett år sedan. Jag pratade med Mattias Hugosson, målvakt i laget, efter att vi lirat 1-1 mot dem i maj 2013 och han sa att han inte kunde fortsätta spela längre, kroppen tog så mycket stryk att spela matcher och träna på en sådan matta. Till och med domaren i matchen tvingades till behandling efter matchen på grund av det konstiga plastgräset. Sedan dess har konstgräset på Strömvallen använts dagligen.

Jag kollade med Emin Nouri direkt efter matchen och han bara pustade, ”vilken jävla matta!”, konstaterade han.

Samtidigt som killarna lirade mot Gefle tränade jag med division II-laget IFK Berga. Bara lugn, jag hade en röd KFF-tröja under IFK Bergas blåa.
Min forna lagkamrat Jocke Lantz är assisterande och var med och spelade. Han och jag bildade duo när vi körde två mot två. De gamla takterna satt fortfarande i. Och är det något vi kan så är det press och understöd. Vi är tydliga, vi tänker likadant och vi kunde vinna bollen och göra mål.
Sedan lir åtta mot åtta och herregud, vad kul det är med fotboll ibland. På gräs. Riktigt gräs.

Givetvis spelar vi in podd i bar överkropp.

Lyssna här.

Tobinho är alltså med i ledarteamet runt U 17 och det känns riktigt bra. Jag gillar Tobinho.

I går höll Tobinho i den första delen av träningen och sedan lirade vi helplan och Tobinho försökte få ett grepp om spelarna, vem som var vem, vem som spelade var och så vidare och precis som jag i början undrade han vad han skulle jämföra med.
Just nu har han ingen jämförelsegrund. Eller, han kan bara jämföra med sina egna erfarenheter och de ligger ett stort steg över P 17. Så klart.
Men det där kommer snabbt.

När vi gick från Gastens B-plan (det är alltså områdets sämre gräsplan) gick vi förbi konstgräsplanen och där lirade Tipselit. Vi stannade till och kikade lite. ”Fan, konstgräsplanen är sliten nu”, tyckte Tobinho. Jag kunde bara hålla med. Och jag led med killarna som tvingades spela matcher där. Varje vändning slet på kroppen.
Men det är så verkligheten ser ut.

Kalmar FF har ingen egen träningsplan.

Konstgräsplanen är kommunens och de två gräsplanerna på Gasten är också kommunens. På den ena huserar enbart vårt A-lag och på den andra ska hela Kalmar FF:s ungdomssektion hålla till. Den blir snabbt sliten och det går inte att spela matcher där.

Därför spelare Tipselit och också vi i PA våra matcher på en sliten plastmatta.

Bredvid planen satt föräldrar och flickvänner och Tobinho log, ”där satt Sabby för 15 år sedan” och förutom att Tobinho glömde bort att tiden går och att vi snart är 40 år gamla (och borde ha sagt att Sabine satt där för över 20 år!) hade han rätt.
Vi har ju också spelat i Tipselit och också då satt uppiffade och stajlade tjejer och tittade på och det hetaste man kunde ha på den tiden var den gröna jackan med texten Fotbollsgymnasiet skrivit på ryggen, den lånade gärna flickvännerna till fotbollsgymnasisterna.

Åtminstone trodde vi fotbollsspelare att det var så. Vad vi missade var att alla utanför fotbollssfären tyckte att vi var en smula patetiska. Och Stagg-revyn drev med oss och de där gröna jackorna.

När det var mat hos Tobinhos på kvällen nämnde jag det här med de uppiffade flickvännerna för Sabine. ”Ha, jag brukade sitta vid B-plan på Fredriksskans med läxböckerna i knät och plugga med Tobbe tränade.”

Hon behövde alltså inte ens en match för att lojalt sitta och titta på Tobbe.

I gårdagens Sportbladet skrev jag en liten text om det här med betyg.

Tidig morgon och jag cyklade till Ica-affären i Listerby, ställde cykeln mot en vägg, väntade sedan på skolbussen som tog oss in till Ronneby och Skogsgårdsskolan och Olof paxade en plats i bussen, han hoppade på i Yxnarum, några kilometer innan hållplatsen vid Icaaffären i Listerby och vi sa inte så mycket till varandra, vi var trötta, sega och jag tog på mig freestyle-lurarna och försjönk in i musikens värld och jag hade precis upptäckt Depeche Mode och lyssnade om och om och om igen på Enjoy the silence och i dag är jag äldre, men tycker fortfarande väldigt mycket om Depeche Mode. Och om Enjoy the silence.
Det finns många grymma versioner av låten. Men den här, från 1993 eller 1994, är nog min favorit. Älskar hur den tar ny fart efter 4.55.

Och så här låter det live, drygt 20 år senare.

Varför inte lyssna på när jag och Martin pratar raseriutbrott och sms från Nanne Bergstrand?

Podden!

Jag skrev en text till Kultur/Nöje i Barometern. Angående det här med att ge fotboll skulden för våld.

Den lyder så här:

 
Var det inte det jag skrev? Var det inte precis det jag skrev i en krönika i Barometern-OT för en månad sedan?
Att något inträffar och sedan blir det panik, det blir moralpanik och man ska uttala sig, man ska ta ställning och om man försöker höja blicken och se lite längre har man tyckt fel.
En DIF-supporter blir misshandlad till döds i Helsingborg och tonläget blir högt.
På många sätt berättigat högt.
Men det höga tonläget gör också att fotbollen som kulturellt fenomen kidnappas.
Fotbollen är plötsligt det som orsakar dödligt våld. Människor uttrycker att det är farligt att gå på fotboll. Att supporterkulturen är sjuk. Åtgärder lanseras. Bestraffningar ska lanseras och gärna bestraffningar som slår kollektivt.
Och vem kan säga emot? För om man gör det är det detsamma som att man tycker att det är okej att supportrar blir dödade.
Men hur kan så många veta med sådan övertygelse vad det var som hände i Helsingborg? Och varför det hände?
Och jag vill egentligen bara säga just det, att hur ska vi veta, hur ska någon kunna veta?
Jo, det finns strukturella mönster inom vissa supportergrupper som inte är hälsosamma och jo, det är säkert så att vi spelare och också ledare spär på med en retorik som andas tuffhet och jag bloggade själv om det här, hur Färjestads lagkapten i ishockey, känd för sin tuffa spelstil, sa att det handlade om att visa om man är ”man eller mus” och jag bloggade om det här med ishockeyns slagsmål, att vi inte ens reflekterar över det absurda i att man slår varandra på käften i ett sätt att stå upp för sitt lag och om man nu gör det på isen ska vi kanske inte bli väldigt förvånade om det också sker vid sidan om.
Och när man väl är där, att ett sådant beteende legitimeras uppifrån, då har det aggressiva flyttat in i nervsystemet och när adrenalinet pumpar, när alkoholen flyter i ådrorna suddas gränserna ut och startsträckan mellan tanke och handling blir alldeles för kort.
Eller?
Jag har själv varit reflekterande den senaste tiden. Jag, som alltid hyllat supportrarnas passion, jag som alltid hävdat att arenorna har sin egen kontext och det som sker där ska bedömas utifrån just den kontexten och ingen annan, också jag har varit självkritisk. Har jag resonerat fel?
Samtidigt – om vi nu ska beskylla fotbollen för samhällets våldtendenser, var är i så fall kulturlivets självrannsakan?
De våldsamma filmerna, de våldglorifierade serierna, sångerna om hämnd och död eller böckerna som beskriver massmördare, påverkar inte det också i så fall?
Sådana anklagelser fäster emellertid aldrig. Inte på samma sätt som på fotbollen.
Varför anses det till exempel inte vara farligt att gå på en musikfestival – där människor misshandlas och våldtas – men på en fotbollsmatch?
Ingen skulle beskylla musiken för det som sker på en festival. Men vi beskyller fotbollen för det som sker i anslutning till en match.
Är det verkligen rättvist?
Det kan tyckas vara dystopiskt, men är inte hela diskussionen fåfänglig?
Vi söker en slags nollvision. Att det inte ska hända något hemskt människor emellan. Men är det en rimlig förväntan?
Jag menar, hur ska vi kunna skydda oss mot idioterna? Idioterna kommer alltid hitta anledningar till att legitimera sin idioti.

Killarna kämpade till sig en trea i Falkenberg och även om Falkenberg sprattlade och kämpade tycker jag att det kändes helt okej. Det var svåra omständigheter – en taggad nykomling, vind, regn, men marginalerna är på vår sida, det har de verkligen varit inledningsvis och det är skönt när en sådan känsla sätter sig i gruppen, det skapar en trygghet.
Jag märker att jag skrev ovanstående som om jag fortfarande spelar. Det gör jag ju inte. Men jag ser mig fortfarande som någon som är med på planen. Vilket säger en hel del om mig.

I stället för mittfältsspel på Falkenbergs IP – jag lirade där på 1990-talet och mötte till exempel pappa Ajdarevic – blev det spel i Brännarehallen med killarna i Mycket Gutt FF. Fast bara i 30 minuter. Sedan slocknade ljuset. Och det gick inte att få igång igen. Vi hade nämligen glömt boka. Vi fick gå hem.

Och dagen efter tog jag Kalmar FF-bussen till Borås med mina U 17-killar för att möta Elfsborg. Vi åkte med ett ungt gäng – skador, avstängningar påverkar även här – men stod upp bra mot Tobias Linderoths killar.
Vi snackade kort innan matchen och jag hann tänka – ”undra om Linderoth minns hur kritisk jag var i media mot honom som balansspelare i landslaget i mitten av 2000-talet”. Om han nu mindes det sa han ingenting om det.
Elfsborg är ett av de ledande lagen i Sverige i den här åldersklassen och spelade verkligen konstgräsfotboll, men första halvlek var jämn och vi tog ledningen med 1-0.
Men en 20-minutersperiod efter paus tappade vi initiativet, vi förlorade för många dueller och Elfsborg vände till 2-1 och så slutade matchen.

Vi åkte hem till Kalmar och tillsammans med de två andra ledarna ältade vi vad vi kunde ha gjort annorlunda. Som spelare ältade jag en jäkla massa också. Men då kunde jag på något sätt begränsa det till min egen insats. Nu blir det så mycket mer. Och jag tar ansvar för samtliga spelares prestation.

Apropå ledare. Det är nu klart att vi får förstärkning i U17 på ledarsidan. Tobinho kliver in. Vilket känns väldigt glädjande. Initialt kommer han vara med någon gång i veckan. Förhoppningsvis kan vi bygga ut det.
Vad mycket kaffe vi ska dricka!