Vi har varit  i Seattle i veckan.

Stan som är hem åt Microsoft, Amazon, Starbucks och den berömda Gum Wall, en trång gränd knottrig av begagnade tuggumin.

Äckelkonsten kanske är dumt att nämna när jag i nästa mening tänker skriva: Seattle är en cool stad. Jag gillar viben. Superhippie. Mer än San Francisco. Vacker och grön, omringad av vatten och broar. Precis som i San Francisco har techisarna brett ut sig. Amazon sväljer en allt större del av innerstan, Microsoft expanderar, Google har ett stort kontor här och en rad unga startups har flyttat in.

Utanför historiens allra första Starbucks (kaffesagan startade här i USA:s regnigaste stad) sitter ett gäng unghippies med gitarrer och dreads, i skitiga kläder. “Fuck Donalad Trump”, sjungpratar en tjej och hötter med näven. “Fuck, Donald Trump”, svarar hippien med gitarren.

Vår Uber tar lång tid på sig att komma fram. Åtta minuter senare har det enformiga budskapet om Trump verkligen knådats in. Fuck okreativa hippies, tänker jag och vinkar adjö.

Mest spännande jobbet i Seattle var det vi gjorde på Microsoft.

Campus som ligger trettio minuter utanför stan är enormt ocn nästan märkligt stillsamt. Microsoft andas universitet, en helt annan atmosfär än yngre techjättar som Facebook och Google i Silicon Valley. Inte en sackosäck eller pingisbord så långt ögat når.

Vi har en hel radda intervjuer att göra – allt handlar om AI, artificiell intelligens. Vi följer med pressfolket in i ett brunt konferensrum. Utanför, i en fåtölj, med fötterna mot väggen, sover en Microsoft-anställd. Mobilen ligger på magen och han har snäckor i öronen.

De närmaste fyra timmarna sitter vi i det bruna konferensrummet medan Microsoft-forskarna med demos avlöser varandra.

Vi snackar datorer som kan läsa av känslor. Om hur Skype fått en injection AI och att vi numer kan skypa med någon som pratar ett främmande språk och få direktöversättning. Om blinda som kan se med hjälp av AI. Om förslag på etiska regler kring AI-forskning. Om rädslan för AI. Om att forskarna faktiskt inte själva riktigt fattar hur det funkar. Eric Horvitz, Microsofts främsta expert på AI, ritar på whitboarden och förklarar.

Efteråt är min hjärna så proppfull av ny information att det känns som den ska explodera.

Jag längtar intensivt efter en stark drink och skitsnack som kräver noll koncentration. Brian, fotografen, ser också ut att ha kroknat.

“Ett brunt konferensrum i 1100 olika vinklar”, viskar han till mig.

När vi stegar ut från konfarummet ligger den Microsoft-anställde med öronsnäckorna forfarande kvar i sin fåtölj. Samma position.

– Han måste sova djupt, säger jag.

– Sova?, säger Erik Horvitz och blinkar. Det är mycket möjligt att han skapar något stort.

Vi hinner med ett jobb till.

Åker till Fremont, en stadsdel som är mest hippie av alla. När vi snurrar runt i kvarteret på jakt efter rätt adress hittar vi en snubbe som har en lagerlokal fylld med karnevalsprylar. En stor festival-elefant och allsköns knasiga grejor. Han är på väg till Burning Man, berättar han.

Vi går också förbi en surfshop, med två roliga dudes som aldrig vill sluta prata.

Och en vinylbutik som har en platta med Bill Cosby, från den tiden när vi trodde han var ett med sin trevliga karaktär, doktor Huxtable.

Vi hittar till hem till Heather Knowlton som är en “professional cuddler”. För 80 dollar i timmen tar hon emot hud-hungriga kunder, många techies, och delar ut smek och kramar. Allt är helt platoniskt, säger Heather. Vi lever uppkopplade liv och många lider brist på nära relationer i verkliga livet, just därför behövs professionella gosare, menar Heather.

Målet är att gose-sessioner ska bli lika accepterat som massage, bara ett annat sätt att ta hand om sig själv. Idag har Cuddlist, en startup som grundades i New York, ett nätverk av professionella gosare över hela USA.

Jag små-ångrar min entusiastiska pitch till redaktören när jag sätter mig ner på Heathers säng med blått överkast: “Jag tänkte att jag testar en sån där cuddle-session – och skriver om det! Sen lägger jag på ett par undersökningar om hur uppkopplade liv påverkar oss. Det blir väl bra?”

Det hela känns väldigt märkligt och obekvämt. Här ska jag ligga och kramas av en okänd person i en timme. Hm.

Brian har väldigt roligt i alla fall. Jag säger åt honom att sluta flina. Han cirklar runt sängen och filmar. Jag och Heather ligger tätt omslingrade. Brian slutar inte alls flina. Jag hatar honom. Gaskar sedan upp mig och tänker: Allt för journalistiken.

Mot slutet har jag kommit in i matchen och tänker att det inte alls var så farligt. Ganska mysigt faktiskt. Jag har också lärt mig att en kram ska vara minst 20 sekunder lång för att oxytocinet – ett må-bra-hormon – ska hinna ta skruv.

Sammanfattning:

1. Microsofts AI och professionell gosare – två jobb med helt olika karaktär.
2. Gillar Seattle.