I greenroom sitter Sanna Nielsen och Verona och klappar takt under Andreas Johnsons nummer. Inte Uggla. Han sitter i sina mörka solbrillor och ser butter ut.

Förra veckan var det klack-kampen som vanns överlägset av Nanne. Nu är det hårkampen istället. Christer Lindarw får nog se sig totalt slagen av Veronas hårförlängning som måste handla om nån halvmeter uppsatt i hastsvans i gult hårband. Inte ens Elin Lanto har nåt att sätta emot det här.

Veronas humör smittar, hon verkar uppriktigt glad över att stå på scenen. Idag räcker det med opubliken, men imorgon är det tv-tittarna hon ska charma.

Dawn Finers gospel-ballad är den som flera i produktionen snackar om den här veckan som deras favorit.

Den sticker ut i tv:n i och med den snygga bildproduktionen där de första 2 minuterna är helt utan kamerabyten och publiken kommer igång rejält efter höjningen när kören får igång en handklapp. Det är bara att inse, det är balladernas år i år.

Lindarw bjuder på stor show på scenen, men koreografin sitter inte riktigt än och det är tur att Thérèse Löf är på plats bakom scenen och tar de högsta tonerna.

– En låt med ett riktgit happy ending, säger Luuk.

Caroline af Ugglas har en speciell röst, men nu sätter hon låten i rätt tonart, det här är ett viktigt rep.

Hon tar i så hon nästan spricker med sin rock-röst, men sjunger inte ut hela tiden.

Hon har också tonat ner åmandet en del. Nu låter hon som en blandning mellan Janis Joplin och Monica Törnell igen, men hon behöver nog ge ännu mer imorgon om det ska vägen.

Eller är det mindre hon ska ge för att inte verka konstig?

Oj, nu var Sanna-vibratot plötsligt tillbaka, det som inte funnits på repen. Blir Sanna så nervös så vibratot sätter in, eller vad? Hon har ju scenrutin, borde inte bli nervös för ett genrep…

Men hon wailar också mer än hon gjort tidigare, sjunga det kan hon och när pyrot kommer jublar publiken. Men efteråt känns applåden kort.

Emilè Azar är hemmafavorit så klart och har mycket stöd i arenan, det hjälper honom.

När publiken i andra strofen börjar tjoa och hurra funderar jag kort på om jag missat nåt, men så kommer han in fel i refrängen, det låter inte bra.

Emilè kan ju sjunga, det har han visat förut och han blir bättre och bättre för varje repetition. Men han har svårt med kamerorna, flackar med blicken.

SMS-meddelandena på skärmen bakom honom kommer nog inte hjälpa till när det gäller imorgon.

Men publiken är på Emilès sida och klappar länge länge, det ger honom förhoppningsvis extra kraft till imorgon.

Uggla drar igång publiken på handklapp omedelbart. Om Magnus kunde leva enbart på applåder skulle han nog vara rätt välgödd.

Härligt att se hur nöjd Anna Nilsson i kören ser ut när hon går ner för trappan med de andra, det här är nog ett väldigt roligt nummer att vara med i.

Och kören lyckas få av sig rockarna efter lite slit, kanske skulle det fixas till lite bättre ändå?

Publiken jublar högt i alla fall. Och efteråt till Björkman kör Magnus skämtet som nog vi journalister börjar tröttna lite lätt på nu:
– Bättre komma sist, än på fyra sekunder!

Det tar tid att göra i ordning för Magnus Ugglas nummer på scenen så Kristian får extra mycket till på sig till inledningen, innan han – självklart – tänder eld på Gävlebocken och Uggla kan få komma igång.

Arenan känns inte riktigt lika full som tidigare genrep, men kanske beror det på att den känns mindre, man ser lite platser gapa tomma, både på parkett och läktare.