Hade precis intervjuat Sonja under presskonferensen när jag tog några små stapplande steg bakåt – rakt ner i orkesterdiket höll jag på att skriva men så var det ju inte, orkestern är ju borta sen evigheter – men ner för några trappsteg rasade jag i alla fall till produktionens stora glädje.
La Engfors och Björkman kunde inte hålla sig för skratt och själv liknade jag nog en mest en tomat i ansiktet. Farlige Fille lyckades som tur är inte fånga det hela på bild.