Strax efter halv ett kom Josefin NIlsson till slut till festen. Kanske hade hon faktiskt hittat rätt strumpor.

Sen kan man ju säga att det här var enbusksystern som aldrig ville gå.

Under kvällen hängde hon en hel del med Frida Muranius och de såg ut att ha flera förtrogna samtal både ute på rökarbänken utanför hotellet där efterfesten hölls och mitt på dansgolvet.

Josefine var också först fram att krama om Frida när hon omkring halv tre i natt sjungit sin Dunka mig gul och blå till festdeltagarnas jubel.

När Josefine inte hängde med Frida hade hon ofta sällskap av en hårdrocksproducent som är välkänd i musikbranchen.

Hon höll ut längst av artisterna på efterfesten och det sista jag såg av henne var när klockan precis slagit fyra. Dås tod hon tillsammans med hårdrocksproducenten i receptionen och fick hjälp med att beställa en taxi – De behövde åka iväg för att köpa cigaretter.