Varje intervju med Ola är som en kamp. Han tittar på mig, ler och skrattar och säger saker som:
– Jag är nöjd med att ha kommit hit, visst vill jag till final, men alla är så bra bla bla bla

Jag vet ju att det bor en liten perfektions- och tävlingsmänniska i Ola som inte vill nåt annat än  vara allra bäst. Alla kameror ska sitta perfekt, numret ska va snyggast, han ska få flest röster.

Men i alla mina intervjuer tittar han på mig och ler, skrattar och säger:
– Men Tooooobjööörrrrn, det är så himla kul bara att vara med bla bla bla.

Nu har intervjuerna med Ola utvecklats till värsta duellerna, där mina frågor rivs av i snabbare och snabbare tempo och Ola gör sitt bästa för att försöka förutse och parera mina drag.

Igår torskade jag rejält. Efter genrepet fintade Ola bort mig så det sjöng om det och jag kunde inte göra annat än ge upp.

Ola skrattade när jag tackade för mig och när jag vände mig om stod en förvånad skivbolagsrepresentant från Warner och bara skakade på huvet:
– Jag är besviken, trodde du skulle ta det där på knock, men du torskade.