Har precis varit på en presskonferens med Charlotte Perrelli. Från början var vi lovade enskilda intervjuer men Charlotte orkade inte:
– Vi tar en gemensam frågerunda, det tar så lång tid annars, konstaterade Charlottes manager bestämt innan Perrelli klev av bussen som anlänt till hotellet.

Under presskonferensen visar nästan inga känslor. Skrattar till nån gång. Håller låtskrivarna i handen. Kramar om dem. Ler hela tiden. Men det känns att luften gått ur henne.

Det känns som att vi i pressen visar mer känslor än Charlotte. Vår besvikelse skiner igenom. Eller min åtminstone.

– Efter tre fyra länder kände vi att vi inte var med i matchen, det hade varit värre att komma trea, fyra, femma och undra vad vi gjorde fel, säger hon.

Men låtskrivaren Bobby Ljunggren har redan tidigare kostaterat att det är värre att komma 18 än 10 när jag mätte honom och Fredrik Kempe utanför hotellet.

De kom först av den svenska delegationen. Sakta lunkande. När Fredrik Kempe fick syn på mig och resten av det väntande pressuppbådet vände han sig om kort och sen tillbaka igen med ett tillkämpat leende.

Usch, vilken trist kväll!