Även fast det är rätt tomt i arenan är publiken med på en gång och klappar takten till Velvet.

Jenny själv (Velvet är ju bara artistnamnet, Jenny Pettersson heter hon) sparar på rösten och tar inte ut tonerna, men nu låter det inte surt längre, som det gjorde på de inledande repen.

Den här kaxiga texten sitter fortfarande fastklistrad på mitt huvud, men Velvet behöver bli ännu lite kaxigare ikväll, leva sig in rejält i texten och ta för sig. Nu är hon för snäll på scenen.