Ola lyfter andra gången. Nu vet jag ju vad veckan har att erbjuda. Den kommer röjas till på dansgolvet. Lika delar av EMD:s och Måns låtar förra året.

Jenny Silver gör en cool låt. Jag gillar den mullrande basgången och fingerknäppen (som lär ligga på förinspelad bakgrund tyvärr), men det är för anonymt. Var är refrängen? Jo, den kryper sakta på en. Men det känns som att det tar för lång tid. Här har man bara en gånger tre minuter på sig.

Linda Pritchards öststat-shakira kan ge en del rumpskak på dansgolven och jag stirrar mig förvirrad över låttiteln, kan inte släppa ho ho ho:andet. Kalomira och Svetlana Loboda och Ani Lorak har haft snäppet starkare låtar när de tävlat med samma sound i ESC. Det här är coolt, men lite lite lite sent känns det som.

Jag kommer på mig själv med att vänta på när Pain of Salvations ballad ska komma igång. Det gör den aldrig. Det kommer inget gitarr-riff, det kommer inget avstamp. Det är Daniel Gildenlöws röst som bär låten med en mörk manskör i bakgrunden (troligen förinspelad på klördag) och en synthorgel som plinkar.

Anders Ekborg kan räkna med Christer Sjögren-publiken och dem som röstade Loa Falkmans Symfonin kvar på svensktoppen i evigheter. Operamusikalballaden med textrader om Il Salvatore och the greatest victory blir aningen för religiös för mig. Men Anders kan bära det här på rätt sida om pekoral och parodi och ta det hela vägen till final.

Jessica Anderssons ballad är väldgit svårtippad. Jag gillar’t. det brukar ju tyvärr innebära en femteplats. En modernt producerad midtemposchlager där Jessica får visa upp sina röstresurser.

Frispråkarns rap på svenska är lättare att ta till sig än Frondas försök förra året och det känns mer äkta än Pandang för några år sen. Singel-tjejen som får hålla i hooken känns lite som den kvinnliga rösten i de av Kens låtar som blivit breda hits, eller E-types Nana Hedin för den delen. Och den refräng jag kommer ha i huvet när jag går från genomlyssningen.

Salems låt är inte den showstopper vi är vana vid som sista låt i en deltävling. Refrängen är coolkul, men kanske lite för konstig med sina parallella melodislingor och ständiga växlingar i ljudbilden.