Alcazars Headlines känns som veckans partylåt. Den är glad och lätt att tralla med i utan att bli för mycket tuggummi. Men jag har alltid tyckt att Alcastar är deras svagaste schlagerbidrag. Den här är åt det hållet. Inte så mycket Alcazar utan mer discobagatell. Alcazar var inte påtänkta från början. Det känns. Den här låten skulle ha kunnat göras av i stärt sett vem som helst. Men tonartshöjningen gillar jag. Så klart.

Johannes Bah Kuhnkes Tonight börjar avskalat till ett stilla piano och Kuhnkes röst. Jag ser en smoking framför mig och hur man tänkt old blue eyes upphottad till Robbie Williams-ballad. Vart efter kommer kören in och instrumenten läggs på. Låten växer (ja, rent fysiskt på nåt sätt) och blir större och tar mer plats för varje sekund. Imorogn får vi se om Johannes lyckas göra samma sak på scenen.

Elin Lantos Doctor doctor är hårdare än Alcazars disco. Det här är mer 80-talspop med pudelfrilla och hårdrocksgitarrer. Lanto stönar och väser fram texten på vissa ställen och skriker i falsett på andra. Samantha Fox hade kunnat gjort den här på sin Touch me-platta. Men för att sticka ut i det här startfältet behöver Elin verkligen bjuda på nåt extra på scenen.

Erik Linders Hur kan jag tro på kärleken sticker ut efter Lantos hårda gitarrer. En spröd gladvisa som helt bygger på Eriks röst som får mer och mer understöd av en kör medan låten utvecklas. Men den som inte tänker på Ted Gärdestad på lördag finns nog inte. Det här låter exakt som alla Teds låtar. Alla. På samma gång. Erik låter också som Ted. (Det finns en Carolalåt i den här melodin också, men jag hittar inte riktigt titeln på den än, får se om jag kommer på under veckan).

Getty Domains Yeba. Nu vet jag vilken av Lejonkungen-låtarna den mest påminner om. Den första låten på soundtracket, En värld fylld av liv, Circle of life i orginal, men den påminner mest om den svenska översättningen när Meta Roos sjunger den. Tyvärr har den inte alls lika stark refräng som Elton Johns låt.

Timotej-tjejernas Kom har klara etno-influenser som både känns svensk-etno och öst-etno. Stuket på låten känns också väldigt mycket Freestyle. Tydlig, lite banal text som är lätt att sjunga med i, som i Vill ha dig, eller Fantasi. Kom kom kom, som som som, dom dom dom snurrar i mitt huvud som ett bubbelgum som sväller i munnen. Får se om det tappar sin smak redan imorgon eller om jag fortsätter gå med ett fånigt leende under veckan. Kan Timotej ta Alcazars gladpopdiscofinalplats den här veckan?

Darin kör pojkbands-r n b signerad Tony Nilsson och Henrik ”The Hänk” Janson. Det är ett skönt gung i låten och med Darins balladutstrålning på scenen lär förhandsfavoriten inte ha några problem att ta sig hela vägen. Men jag vill se Darin sjunga den här så han får tårar i ögonen som sanna Nielsen och Jessica Andersson. Jag hoppas på äkta känslor från honom och inte så mycket pojkbandsfejk. You’re out of my life växer sig även andra lyssningen störst i sticket.

Crucified Barbras Heaven or hell har en skönt hård refräng som får mig att tänka 80-talsrock, Erika Norbergs Together we’re lost (säger jag inte alltid den när en tjejröst sjunger hårda rockballader med sköna refränger? Hopplöst udnerskattad låt i alla fall). Can somebody tell, sjunger huvudsångerskan och får bandets eller körens svar ”Is it heaven or hell?”. Korsfästa Barbro går ut sist och kan definitivt bli riktigt farliga på lördag.