Peter Jöbacks bombastiska musikalballad ska vara väldigt svårsjungen. Varenda passage låter som en tonartshöjning. Varenda textrad leder upp till hur låten ska ta vägen nånstans. Men den gör aldrig riktigt det. Mest spänd blir jag när det tystnar och man hör som två hjärtslag. Sen kommer bara refrängen igen och bygger upp till nästa väntade händelse som aldrig kommer.