Nu ska artisterna vara på artistmöte där Björkman går igenom veckans schema. Då passar vi på att käka lite middag. Ska hålla lite utkik i schlagerbaren ikväll. Händer det något lovar jag att skvallra.

Sibels Stop har flera sköna vändningar i sitt extremt höga tempo. Refrängen är cool. Just stop pretending. Och bryggorna är coola. Verserna är lite tama, men ett brejk före sticket och just sticket är väldigt coolt. Den här kommer jag vilja dansa till på efterfesten (på lördag får alla 32 låtar spelas) och på dansgolven i sommar. Slutet är väldigt skumt. Stop. Stop stop stop. Stop. Men kul.

Py Bäckman sjunger om en magisk stjärna och rimmar på en avstängd hjärna. Men mest upprepar hon sitt god natt till sin prins. Det är långt innan refrängen kommer. När den väl kommer är den lätt att sjunga med i. Jag har läst i olika forum på nätet om hur man spekulerar om vem denne prins är. Några förslag var mer eller mindre morbida.

Låten känns väldigt daterad, tycker ni inte det ni som hört den på nätet? 1994 ringde och ville ha sitt bidrag tillbaka, på nåt sätt…

NEO gifter ihop Scissor Sisters och Mika med sin upptempogladpop om månlandningen(!). Växlingen till falsetten gör den lite svår att sjunga med i, men waho waho-partierna är lite kul tycker jag. och om Pernilla har en lite avancerad klassisk schlagerhöjning är det här formulär 1 A. Snyggt, effektivt. Har saknat såna i årets schlager.

En av killarna i Lovestoned sjunger Thursdays första vers med ett skönt gung. Men när tjejerna kommer in i refrängen tappar jag intresset. Inte förrän andra refrängen hittar jag tillbaka till låten igen. Och det mer avskalade sticket som leder fram till ett statiskt tydligt artikulerat GIVE ME till höjningen till sista refrängen gör mig på bra humör igen.

Anna Bergendahls hesa och mörka röst kommer ni säkert ihåg från Idol. This is my life heter låten och Anna kompas av gitarr nån form av oboe eller fagott eller nåt sånt och senare stråkar i en midtempoballad som vi tyvärr har hört hundra gånger förut. Hon lär få det svårt i årets tävling gissar jag, även om jag gillar de snabba textvändningspartierna i I don’t wanna play, I don’t wanna loose. Blir lite Cher-känsla där faktiskt. Tänk Dark Lady, Saving up your tears och If I could turn back time.

Pernillas schlagerpop är nästan för hårt producerad. Det tycker hon själv också. Men refrängen är löjlöigt effektiv. Ett år som är helt svältfödd på trallschlager à la Bengtzing MÅSTE det här ta sig till Globen. Om inte annat för att det BEHÖVS. Men låten i sin helhet är inte i närheten av lika bra som Alla flickor eller jag ljuger så bra. Men slutet är – för att använda mina vänner schlagerboys favoritord – schlagertastic!

Noll disciplins Idiot får mig fortfarande att vilja tänka Vildsvin (älskar deras platta Iskallt begär från 1997), men det når inte dit. Det här är inte i närheten av särskilt hårt. Gitarrerna gör det liksom inte till Skatepunk. Det är en banal schlager, med en ännu mer banal text. Kommer krävbas mycket på scenen för att övertyga mig.

Bäst i Peter Jöbacks Hollow är hjärtslagen som ligger och dubbeldunkar genom låten. Allra snyggast när de kommer på egen hand. Den här bombastiska musikalschlagern är mer direkt och effektiv än Darins låt förra veckan, men den kanske lovar lite för mycket. Varje uppbyggnad leder till. Ingenting. Bara ner igen till Don’t leave me now I’m hollow. Igen.

Alla låtar spelas två gånger för oss i pressen i år. Jag skrive rett inlägg om andra lyssningen. det kommer så fort vi lyssnat igenom allt igen.

Peter Jöbacks bombastiska musikalballad ska vara väldigt svårsjungen. Varenda passage låter som en tonartshöjning. Varenda textrad leder upp till hur låten ska ta vägen nånstans. Men den gör aldrig riktigt det. Mest spänd blir jag när det tystnar och man hör som två hjärtslag. Sen kommer bara refrängen igen och bygger upp till nästa väntade händelse som aldrig kommer.

Noll disciplins Idiot är ett skatepunk-försök som inte riktigt hittar fram. det är inte särskilt hårt. Men det är heller inte lika trallvänligt som andra svenska hårda rocksförsök varit. Jag saknar gruppen Vildsvins sköna humor i texten.

Det här låter mindre Blink-182 och mer som när N’gang gjorde det första hård rockiga försöket i Melodifestivalen 1990 med Vi vill ha värme. Inte riktigt framme.

Pernilla vill slå ett slag för schlagern. Ni har hört att det är en rätt hård popproduktion på hennes Jag vill om du vågar. Verserna kan jämföras med en lite tråkigare version av Linda Bengtzings Hur svårt kan det va?

Refrängen är lätt att ta till sig, men jag saknar ändå något. Varför har man lagt den i ett så segt mellantempo. det här går ju inte riktigt att dansa till på schlagerolven. Men det är lätt att sjunga med i.

Och det kommer så klart ett snyggt brejk ”hoppas du så hoppar jag, jag bestämmer mig för vad jag vill ha” och en refräng utan så mykcet musik innan det schlagerklassiska ”jag vill… – höjning – jag vill om du vågar!

Jag blir alldeles glad över slutet faktiskt.

Anna Bergendahls schlagerballad bygger på hur hennes röst backas upp av en kraftig kör som bygge rupp låten. Ska bli intressant att se om den får vara med på scenen. De första delarna av refrängerna sjugner hon själv för att sen få svar av kören som lägger snygga stämmor.

Lovestoned gör en lätttrallad gitarrpop och sjunger om seven bucks och att det inte finns nog med torsdagar på rad. Men den skönt svängiga versen mynnar ut i en refräng som inte alls är lika direkt. Texten försvinner också en hel del.

Sticket och slutrefrängen är det som gör låten. Låten byggs upp snyggt från början till slut och växer hela tiden. Ljudbilden blir kraftigare och kraftigare. Men refrängen alltså. Tråkigt.

Deo-NEO ser ut som Mika men låter mer som Scissor Sisters eller Rongedahl med rejäla falsetter genom halva verserna och refrängen.

Med ett baskomp genom verserna växlar han över till gitarrer i bryggorna över till refrängen där han sjunger en trallvänlig pop med vissa deo, aho, aho-partier.

Sticket bryter av. Ingen falsett. Och en snygg tonartshöjning till slutrefrängen. Varit för få såna i år tycker jag. Och ett riktigt schlagerslut där han upprepar titeln två gånger. Human frontier. Human Frontieeer!

Py Bäckmans Magisk stjärna är en visa i stil med susanne Alvengrens Mänskobarn förra året. Med aaahh:ande kör genom stora delar av låten sjunger Py godnatt till sin prins som ni hört på nätet och god natt jag minns rimmar ju lätt.

Kompet känns plastigt. Uttaget på en hemmasynth.

Ni som hoppats att låten ska ha någon form av utveckling från enminutersklippet får se er blåsta. Det låter likadant i en vers och en refräng till. Punkt.