En första frukost i schlagerland. Ola sitter fixad och klar och ger en tv-intervju med SVT-programmet Bobster samtidigt som han låtsas äta lite frukostmat.

Jenny Silver är alldeles till sig över att man kan grädda sina egna våfflor på frukostbuffén.

– Det är det bästa med hotellfrukost!

Dolph har på sig en t-shirt som för många andra skulle vara stor som ett tält. På Hollywoodstjärnan blir smiter den tajt över bröstmusklerna. Inte konstigt att en i hotellpersonalen ber honom om en autograf.

Samtidigt smiter Zelmerlöw förbi i en dansbandskampen-tshirt.

Ja, så ser frukost ut i schlagerland. Nu iväg till första repetitionen. 10.40 öppnar arenan för oss i pressen så då får vi kolla in artisternas första steg på scenen.

Några ur produktionen är fortfarande kvar i baren, men jag smiter och lägger mig tidigt. Imorgon är det ju dags för första repetitionen och det tänker jag följa med full uppmärksamhet. Ola är först på scenen och får köra sina tre genomsjungningar vid 10.40 imorgon.

Till dess tycker jag ni kan roa er med att analysera Svenskla Spels odds. Hos dem kan man spela på vilka som faktiskt kommer sist.

Först oddsen på vem som går till final:

Ola    1.60
Jenny Silver    4.50
Linda Pritchard    8.00
Pain of Salvation    8.00
Anders Ekborg    1.50
Jessica Andersson    1.68
Frispråkarn    15.00
Salem Al Fakir    2.35

Och sen sist i deltävlingen:
    
Ola (Sist)    75.00
Jenny Silver (Sist)    8.50
Linda Pritchard (Sist)    2.75
Pain of Salvation (Sist)    2.50
Anders Ekborg (Sist)    75.00
Jessica Andersson (Sist)    60.00
Frispråkarn (Sist)    2.15
Salem Al Fakir (Sist)    25.00

Frispråkarn verkar ligga risigt till…

Just nu sitter artisterna på Christer Björkmans och produktionens genomgång av hur veckan är upplagd. Christer går igenom vad som gäller vid repen, hur varje dag ser ut och att alla måste vara med på torsdagens välkomstfest och efterfesten.

I mycket är det precis som en flygvärdinnas säkerhetsgenomgång. Christer skulle kunna ha sin genomgång förinspelad.

Det är också på de här artistmötena som Björkman tar upp eventuella saker som vi i pressen kan ha skrivit. Det märks direkt i intervjuer efteråt för då har herr schlagergeneral gett Melodifestivalens strömlinjeformade svar på vissa frågor så alla artister låter som papegojor.

Ola lyfter andra gången. Nu vet jag ju vad veckan har att erbjuda. Den kommer röjas till på dansgolvet. Lika delar av EMD:s och Måns låtar förra året.

Jenny Silver gör en cool låt. Jag gillar den mullrande basgången och fingerknäppen (som lär ligga på förinspelad bakgrund tyvärr), men det är för anonymt. Var är refrängen? Jo, den kryper sakta på en. Men det känns som att det tar för lång tid. Här har man bara en gånger tre minuter på sig.

Linda Pritchards öststat-shakira kan ge en del rumpskak på dansgolven och jag stirrar mig förvirrad över låttiteln, kan inte släppa ho ho ho:andet. Kalomira och Svetlana Loboda och Ani Lorak har haft snäppet starkare låtar när de tävlat med samma sound i ESC. Det här är coolt, men lite lite lite sent känns det som.

Jag kommer på mig själv med att vänta på när Pain of Salvations ballad ska komma igång. Det gör den aldrig. Det kommer inget gitarr-riff, det kommer inget avstamp. Det är Daniel Gildenlöws röst som bär låten med en mörk manskör i bakgrunden (troligen förinspelad på klördag) och en synthorgel som plinkar.

Anders Ekborg kan räkna med Christer Sjögren-publiken och dem som röstade Loa Falkmans Symfonin kvar på svensktoppen i evigheter. Operamusikalballaden med textrader om Il Salvatore och the greatest victory blir aningen för religiös för mig. Men Anders kan bära det här på rätt sida om pekoral och parodi och ta det hela vägen till final.

Jessica Anderssons ballad är väldgit svårtippad. Jag gillar’t. det brukar ju tyvärr innebära en femteplats. En modernt producerad midtemposchlager där Jessica får visa upp sina röstresurser.

Frispråkarns rap på svenska är lättare att ta till sig än Frondas försök förra året och det känns mer äkta än Pandang för några år sen. Singel-tjejen som får hålla i hooken känns lite som den kvinnliga rösten i de av Kens låtar som blivit breda hits, eller E-types Nana Hedin för den delen. Och den refräng jag kommer ha i huvet när jag går från genomlyssningen.

Salems låt är inte den showstopper vi är vana vid som sista låt i en deltävling. Refrängen är coolkul, men kanske lite för konstig med sina parallella melodislingor och ständiga växlingar i ljudbilden.

Idag får vi i pressen höra alla låtar två gånger – tack för det Thomas Hall, projektledare!

Salem Al Fakir går sist ut i första finalen. det brukar innebära finalplats. Keep on walking känns lite modern Bond-ballad blandat med Mikas falsetter. Men Om Salems röst redan i studioversionen mycket dränks i musiken så undrar jag hur scenversionen kommer låta.

Ett klassiskt schlagerknep är att gå ner i tempo i sticket för att bygga upp till en sista refräng. Salem har annamat knepet, men kör ett par tre refränger efter sticket fram till ett väldigt snöpligt slut.

Frispråkarns Singel kommer jag sjunga med i på efterfesten. För första gången en rap-låt med en riktig hook i refrängen. Men det känns väldigt mycket Fre om ni minns dem för några år sen. R n b och rap med en kvinnlig körtjej som får ta hooken i refrängen.

Lite daterat kanske, men efter ett träsk av ballader så känns det lite roligt. Och för en gångs skull en riktig rap-artist i festivalen. Ska bli intressant att se hur han gör ifårn sig på scenen.

Jessica Andersson kan få det svårt med sin klassiska schlagerballad I did it for love. Hon kommer efter Pain of salvations avskalada ballad och Ekborgs jättepampiga musikalschabrak.

Det här är klassisk schlagerballad men utan att kännas Sonja och Shirley. Vissa vill få det till Sannas Empty Room, men jag tänker äldre ESC-klassiker, pampiga Why me med Linda Martin och även Sean Sherards (Johnny logan) andra Eurovision-vinnare Hold me now och den andra som jag inte kommer på namnet på nu. Men med lite modernare sound.

Jessica borde ta sig till final på den här låten. Det förtjänar hon.

Anders Ekborg sjunge rom Il salvatore i The saviour som inte kan beskrivas som något annat än en musikalballad som börjar i långsamt tempo och övergår i en upptempoballad. Ekborg blandar in opera- och musikalröster och i sticket kommer den klassiska musikalkören in och bryter av med spädare röster.

Men det här kan bli för pampigt, på gränsen till parodiskt.

– Jesus, utbrister Trusan intill mig när sluttonen ebbat ut.

Pain of salvation sjunger Road Salt avskalat, nästan akustiskt. Det är en ballad i riktigtlångsamt tempo. Väldigt snyggt producerat, med en plinkande orgelsynth i bakgrunden. Inget metal, ingen elgitarr.

Det här är snyggt och lär kunna framkalla tårar om stämningen blir rätt och Daniel Gildenlöw klarar av att sjunga den på scenen.