Efter att ha hört alla låtar så känns Dilba starkare. Hon har en glad refräng som jag kommer sjunga med i under veckan. Try again gör mig på bra humör, hooken sitter inte direkt, men den har en skön produktion och sköna slingor som bygger den mer än en refräng.

Me and my drum däremot kommer få det svårt. Rap brukar inte funka i festivalen och Swingflys boom chicka boom-gung svänger inte loss så mycket som man skulle vilja. Den känns mer som bakgrundsmusiken i en tropisk bar på charterresan än tre minuter wow som krävs för att ta en låt till final i Melodifestivalen.

Jenny Silvers ABBA-pastish är nästan läskig i hur den ospecificerat låter som alla Björn och Bennys låtar gör. Jag tror att folk kommer störa sig på att det är så utstuderat.

Jonas Matsson gör en sån låt som jag kommer gå och sjunga på efter festivalen, och efter tre låtar med tydliga studioproduktioner känns det ganska befriande med lite gitarrplinkande. Här hänger det fullständigt på om Jonas klarar av att charma tv-tittarna, om han klarar pressen.

Le Kid gör trallvänlig gladpop som blir en uppgraderad BWO och Alcazar med mycket energi, det funkar lika bra andra genomlyssningen, den växer dessutom under de tre minuter låten pågår. Men låtar jag gillar brukar i och för sig hamna på femteplatsen i sin delfinal.

Rasmus Vibergs Social Butterfly har tävlat mängder av gånger i Eurovision och andas dessutom väldigt mycket Alexander Rybak, korsat med de flesta av Ukrainas låtar de senaste åren. Skönt gung, men Sverige brukar sällan fastna för den här etnos så här tidigt.

Pernilla Andersson rusar fram i svenskpoplandet där Håkan är kung i huvudstaden Göteborg, men Pernilla får in ett skönt Stockholmstugg också.

I Dannys låt sjungs strofen In the club the club 26 gånger. Effektivt.