Brolle öppnar med en låt hans fans förväntar sig och hoppas på. Det är rockabilly-light och trubadurigt och mycket av hans egen Playing with fire men lite högre tempo. Och Brolle vet hur man levererar på scenen och i tv.

Loreen gör något som låter som en redan färdigremixad danceversion av en ballad. Jag gillart. Jag brukar ju vara på dansgolvet och röja till schlagerballadernas clubremixer. Men hur det går på lördag beror fullständigt på vad hon kan erbjuda på scenen. Risken finns att hon får en stor hit med den här, men inte hittar sin publik i direktsändning på lördag, Lex fantastiska The arrival med Attic feat Therese.

Babsans Ge mig en spanjor lär bli barnens favorit den här veckan. Lättsjungen och fullständigt barnsligt enkel refräng, men vid de här två lyssningarna är det långt från La Dolce Vitas hitpotential. Lars-Åke Wilhelmsson vet hur man bjuder på show på scenen så det lär bli nåt utöver det vanliga, men frågan är om han på egen hand lyfter den här marschmusiken med hjälp av sina arriba? Och han rimmar på kväll och ”Janne eller Kjell”. Jag är övertygad om att min vän Markus Larsson kommer kräkas över detta.

Elisabeth Andreassens Vaken i en dröm bryter av näst intill perfekt efter Babsan-hysterin. Det kan gör att den här jätteballaden på svenska får extra mycket röster. Här är det ingen Empty room-refräng som kommer gripa tag i lyssnaren, men en visa som växer för varje vers tillsammans med Elisabeths röst. Precis som hennes norska ballader som hon tävlat med i Eurovision.

I Sanna Nielsens I’m in love, som börjar lugnt, men snart går över i en popdiscoschlagerrefräng har låtskrivarna lånat en hel del av sig själva, både Bobby Ljunggren och Thomas G:son var med och skrev Carolas vinnare 2006, men det här blir en enklare variant. Jag skulle vilja höra mer av Sannas fantastiska röst som berörde alla när hon gjorde Empty room.

Daniel Karlsson, The Moniker, har tagit fasta på Alexander bards snack om att en schlager ska vara som en fanfar. För det är precis vad hans låt Oh my god! är. En fanfar av 60-talsgladtoner som coverbandet Liverpool försökte sig på 2003 i tävlingen. Här andas det mer Andreas Johnson och Sebatian Karlsson som tur är.

Var ska då Anniela ta vägen med sin Elektrisk? Den här Linda Bengtzing-electron (Kan man verkligen kombinera de två? Ja, det försöker man sig på här i alla fall) är lättsjungen, men det kräver nog en Bengtzing-attityd på scenen för att Anniela ska kunna slå sig fram i det här svårtippade startfältet.

Christan Walz höjer credden på startfältet i Göteborg, men cred är inte alltid det som funkar bäst i Melodifestivalen. Falsettsång i refrängen och deppen i Darins låt förra året uppblandat med Salems sköna gung. Det här kommer hänga på framförandet. Hur bra går Walz igenom rutan?